Precis i kurvan har de stått, sett ut som arbetarbostäder, sakta försvunnit, tuggats sönder av grävskoporna, ett efter ett. De var utdömda säger någon, säkert och hoppas att de boende hade nånstans att ta vägen, tänker jag.

För nostalgi brukar inte göra nåt med mig, men det finns inget sorgligare än när hus rivs.

Hus som hyst människor och djur, hus som sett och hört.

Därför är det lite av balsam att kliva in i Åsa Wängelins nya utställning på Majoo.

Hon låter husen tala.

Jaha, säger ni och ser ett slitet ämne, huset som metaform som omsluter alla minnen – huset som jaget.

Fine. Men det blir ändå inte så när Åsa Wängelin tar sig an ämnet.

I stället blir det stora blå hus som ser ut som en lutande fabrik i nattljus – men kan vara ett helt konserthus! – och hysa små, trillande människoliknande varelser på väg hit eller dit. Hon kallar den ”Nattskift” och använder en spruta, modell större, för att få ett snabbt rinn i färgen och det gör mönster som skulle kunna vara skön batik.

Samma pasta krackelerar och blir som rakubränd hud på porträttet av det vitmenande huset intill, tar upp det föregående men bildar nya, sammanhållna mönster.

Då kan förstås Vindögat också sitta på samma huskropp och i nästa rum finns den centrala målningen med samma namn, ”Vindöga”. Här har konstnären skurit med kniven och blåsten har gröpt ur fönster och luckor.

Samma hål jag ser i kurvan vid fabriken. Ändlöst och förgånget.

Det är en fantastisk målning, den biter grinande i det vita och tar nästan all plats.

Att jag plötsligt ser hålen som småsten, värdiga en snögubbes tandlösa mun kan jag inte för- klara.

För att det äntligen blivit vinter?!

Här finns också en målning av en kvinna med ett äpple till ena bröst, genialiskt kallad ”Granny Smith” och en akvarell, en av endast två (akvareller som annars varit Åsa Wängelins märke) kallad ”Av egen tyngd”, en utsökt dans som eftertanke.

Men det är husen som tar mig. I en stor liten utställning.

Sanna Wikström