Allt det där vet vi.

Liksom att det finns de som med rätta kallar henne kolorist.

I färgen är hon absolut hemma, men liksom hennes konstnärs- syster Ingela Jönsson, vårdas mitt i alla anstrykningar ett mycket genomtänkt, ursprungligt, nästan strävt uttryck.

Där tror jag kvinnors liv ligger, mellan skiftningarna av palettens karmosin och markens järnspett.

För på Galleri K ser jag dem alla, nästan som för första gången:

Cina Autio målar utan att tveka kvinnorna.

De som vuxit upp ur flickan, hon med den storsknutna rosetten och benen i kors.

Hon ägnar dem sin konstnärsgärning.

Hon lyfter livsberättelserna ut ur och in i färgen utan att kompromissa, utan att uttala kvinnors namn.

De regerar – i utställningen på K mer figurativa än någonsin – och vare sig de slår följe, fodrar djur, vårdar sitt hönshus eller iklädersig kaftan och rakar huvudet och bara står helt stilla för att känna hur det känns när sommarregnet droppar på deras huvuden – aldrig kompromissar de med någon annans önskan.

Som om inte livet vore opåkallat hårt nog ändå.

Cina Autio målar sina kvinnofigurer – aldrig kvinnofiguranter! – i stället i sitt rätta element, ofta i samspråk och samklang med de stora djuren – hästarna.

I hennes färgmytiska värld möter vi kvinnors liv. Som det är – eller skulle kunna vara.