Bit för bit, lager på lager
Det börjar i abstraktionen som mål och mening. Den lika symbolbärande som dekorativa konst som föddes i arabländerna, ur bildförbudet stod den ickeföreställande guden avbildad – och så clashen med det eftermoderna uttrycket, det figurativa och djupt personliga.
Relaterat
”Rörelse” av Teymor Zarré.Fotograf: Sanna Wikström
Självbild av C-J Freerks. ”Haiku Poem”, ”Havets rörelse”, ”Eftertanke”, ”Stillhet” av Teymor Zarré.
Fakta
Teymor Zarré
Galleri Rosa Huset, Gävle
T o m 30.10
Allt samsas i Teymor Zarrés märkvärdiga objekt av glas och mosaik. Man förtrollas lite, måste tänka bort det som glittrar, när det nedärvda hantverket lägger sig till ro drar synvillorna betraktaren närmre – en Miró-båge tittar plötsligt fram.
Tekniken stavas ”aine kari” (som i sätta samman glas) en uråldrig persisk konstnärlig metod där geometrin står i centrum. Det är sagans stoff, liksom dansens rytm, där den lägger sig i höstsolen över golvet som eftermiddagsprismor.
Teymor Zarré, född i Iran, bosatt i Uppsala och representerad på allt från biblioteket i Alexandria till Evolutionsmuseet i Uppsala, improviserar och han mediterar men mest av allt finns han mittemellan det han kommer ifrån och där han finns i dag – utan att komma i kläm.
På något oväntat sätt snackas här med varandra, inställningen eller snarare resultatet hos Zarré och C-J Freerks på Galaxen. Det sitter i den oemotståndliga men närvarande ytan och den plötsliga vidden av lagren i bilden. Men egentligen kan inte utgångspunkterna, teknikerna, ligga längre ifrån varandra där Carl Johan Freerks fortsätter i sitt analoga avbildande av det digitala fotot/bilden. En lika ”skön” som förvanskad, eller problematiserad, sanning.
Senast på Sandvikens konsthall var han läskigt genomlyst i ett par foton och på insomnade, men ljuvliga, Galleri Nödutgång en enda lång drömfångare. Då la sig mönstren närmre något frambesvärjt, på Galaxen är det öververkliga borta, här river och sliter det måleriska i det alldeles närvarande, som praktfulla ”Stålmannens rekonstruktion” där han lägger bit till bit, helheten som tecken på något sönderfallande, medan ”Självbild” doftar starkt av Modigliani, men kort därpå spränger det uppenbara.
Freerks blottlägger med finess konturerna – tecknen hos Zarrés synvillor – låter det digitala hamna precis där det fysiska bryter igenom, som ett målningens inre ljus. Det är lika förnimbart som starkt, i nuet. Han kittlar oss att veta mer, att komma bakom syntaxfelet – som känns så rätt! – här bor en inneboende bråkighet och den bor bra.


























