Sommaren är här, konsten flyttar ut på landet. Gysinge, ”det vita bruket” och klassiskt turistmål har länge varit det givna stället för konstutställningar i diverse byggnader från den gamla järnbruksepoken.

Just nu, lagom till midsommar, när myggen möter konsten, har ”intendent”, nåja konstansvarige då, Jordi Bota mönstrat styrkorna i Wärdhusstallet strax intill själva Wärdshuset.

Med foajén är det fyra ”salar” i vilka fem konstnärer i den första vändan delar på väggar och utrymme. Mitt i sommaren (15 juli) löser ett nytt gäng av.

Jordi har näsa för vad som går hem och kan slå an hos en bred men kräsen publik. Jag tycker att han den här gången fixat en förnämlig mix. En blandning av olika stilar, tekniker och material. Nya namn och intressanta återkomster.

Lars Holm från Uppsala som tidigare bland annat ställt ut på Vretbacka har också sysslat med scenografi och måleri inom teatern. På senare år mest som frilans (Norrlandsoperan) men han har varit knuten till såväl Upsala stadsteater som till Folkteatern. Då och då arbetar han med design på Icehotel i Jukkasjärvi.

Men det är med akvareller han arbetar huvudsakligen. När man ser hans akvareller förstår man att han är trägen gäst som lärare i olika kurser på Gerlesborgsskolan i norra Bohuslän, nestorn Arne Isacssons hemvist och, kan man väl säga, skapelse. Verksam även på Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn.

Hans akvareller är intressanta. Spontana, med rikt flödande färg som gärna får rinna. Titlar som ”Avtryck”, ”Skärva”, ”Fris” och Flisa” skvallrar om en abstrakt bildvärd, ett frisläppt temperament.

Lars Holm arbetar gärna med tjock, mycket tät, fet och pigmentrik, nästan pastos färg som får möta ett stort vattenflöde. Resultatet har blivit hisnande skärvor i blått avtryck, ett slags oväntade, gärna omfångsrika möten där ingivelsen får ta plats och fantasin arbeta.

Den stora ”Skärva III” är något helt i sitt eget slag. En blånade vattenspegel av något fjärran och obestämt, ändå så väl sammanhålllen.

I det första rummet (efter foajén) möter vi Torsåkerskonstnären Majlis Alms märkliga, fantastiska djurmänniskor (eller människodjur!). Mänskliga lejoninnor, tigerrandiga kvinnor som delar ut en ”Tigerkram”. I ett par glasbägare bekantar sig maskar med bägarnas innehåll. I ”Hållplatsen” skrattar husen där de står och väntar på bussen.

Man kan säga att det mesta i Majlis Alms bildvärld är besjälat. Eller är det djuriskt? Säker kan man aldrig vara. Något mytiskt spelar allt med i dessa möten med det djuriskt obekanta. Som i ”Yla med vargar” där vargliknande varelser blickar skrämda – upphetsade? – mot en lystet och mäktigt gul fullmåne.

Av Majlis Alms målningar blir man både hänförd och lite skrämd. Tillvaron ser inte ut att vara riktigt som man trodde. Någon har osäkrat den; något dolt finns där bland alla starka färger och långsmala figurer. Man rör sig i utsatthetens marker. Fascinerande!

Frank Larsen, keramiker bosatt ­utanför Bollnäs, fanns på plats också förra året då han bland annat ­visade frukter (päron).

I år verkar han i fiskens tecken, även om han också visar ägg och fåglar, krukor och skålar.

Men fiskarna är det något särskilt med. Tekniken (raku) synes Frank Larsen behärska närmast till fulländning.

Vilket magiskt skimmer över fiskens fjäll! De utspärrade fenorna, den granna finishen i utförandet, och den där lekfulheten med vilken han uppfattat motivet – själva fiskens essens!

Lars Stenman, bosatt i Stockholm, ställde för en åtta–nio år sedan ut på Galleri K i Gävle. 1994 ställde han ut på Rosendals Trädgårdar i samband med en äppelutställning och sedan dess har han äpplet som huvudtema i sitt måleri (oljor).

Det märks i det inre rummet där äpplen av all de slag – små, stora, röd, gula, ensamma eller i högar – tycks dominera väggarna. De är fina, de där äpplena, de skimrar så att man vill ta ett bett, testa deras saftighet. Mycket skickligt utfört men lite spänningslöst kan det bli, lite för ”snällt”.

Lars Stenman har på senare år också börjat måla träd och hus. Med utmärkt resultat, vad jag kan se. Över ett par lador ett nästan magiskt ljus.

Till sist den utställningsansvarige själv, Jordi Bota. Några ”kulturlandskap” som vi kunde se på Galleri Elixir i vintras visar han åter. Till det ett knippe förnämliga kopparstick som kolorerats med akvarellmåleri.

Alldeles utmärkta, spännande bilder, packade med detaljer. Se ”Samurajen” – kanske Jordi Bota själv!?

Fotnot: Jordi Bota är också ansvarig för juni månads utställning med målningar av Mehran Mahdavi på nyöppnade Café Nyfiket nere vid vattnet längre bort på bruket.