Fyra treor från konstskolan i Gävle ­”koopererar” med sina verk på Sandvikens konsthall, ser jag i anvisningarna.

Jag kanske inte riktigt förstår vad ­”kooperera” betyder men någon slags samarbete eller likatänkande i konst­synen ser jag inte. Jag finner i stället att var och en opererar på egen hand. Och det tycker jag att de gör alldeles rätt.

Emil Källström som vi möter i första rummet visar en obestridlig talang i sitt oljemåleri. Här finns både klurig finurlighet och ett sinne för det udda i tillvaron, det lite avvikande i utseende, uttryck och interiörer. Han får väl se upp med att inte bli alltför destruktivt skojfrisk. En humoristisk talang ska man hushålla med i måleriet. men förstås inte heller alltför mycket hålla tillbaka.

En installation möter oss i det andra rummet, ”Evas kalender” av Matilda Rune. Hon vill undersöka detta med att vara kvinna och har utgått från en bok från 1951 som just försöker formulera detta märkliga och säkert svåra. Här finns dietlistor, skönhetsråd och mycket annat som ska leda vår kvinna till fulländning i en svår värld.

Matilda Rune går in i det här verket med liv och lust, hull och hår. Hon förhåller sig liksom allvarlig till projektet om vad som krävs för att bli, eller vara, kvinna. Försöker inte skoja bort det, eller ironisera ut det i marginalen som något helt otidsenligt. Detta är allvar.

En kuriositet: I boken från 1951, ”Evas kalender” skriver skalden Lars Forssell, då blott 23 år, en introduktion till den unga kvinnan!

I samma rum huserar Daniel Persson med en installation och lite utskrifter på papper, allt under namnet ”Utan titel”. Daniel Persson vill undersöka våra bokstäver, ord och meningar och deras förhållande till formen.

Han går till väga lite som konkretisterna inom poesin i 1960-talets början. Ordens betydelse är inte det intressanta, utan mer då formen. Hur de ser ut när man stjälper ut dem på ett papper och reducerar ordens mening. Hur det kan se ut när man projicerar dem rörligt på en vägg. Ett kaos mest, ett sammelsurium.

Det är inte utan effekter, men kanske lite tunt som konstnärlig idé.

I innersta rummet slutligen huserar Mari Jäderberg Vasdekis med keramikfigurer i mängd, till en del av dem lite glas, på väggen en animation och i ett par lurar ett ljudverk.

Mari Jäderberg Vasdekis är den mest gåtfulla av de fyra. Hon ställer frågorna, besvarar dem inte. Vill nog få oss att komma i håg att allt inte alltid är som man tror.

Och hennes figurer är både suggestiva, och lite hjälplösa, med sina upplösta näst intill förtvivlade uttryck.

Sammanfattningsvis en kul utställning som spretar åt olika håll, som sig bör när man i utbildningen söker sig fram.