Vi börjar i Sandviken där man visar en helt underbar utställning. Välhängd, nästan doftande av färg. En sådan man kan ta emot direkt, utan bruksanvisning. Verk på verk som talar utan omvägar till mage och hjärna. Man går nästan salig ­genom salarna.

Upplägget är lika anspråkslöst som genialt. ”5 från 75” är helt enkelt fem etablerade konstnärer som gick på Konstskolan i Gävle 1975. Huvudlärare då var Bertil Bertell som började som lärare just 1975. I den lilla fina katalogen ger han oss några rörande minnen av eleverna på den tiden.

Redan i första rummet – entrén – möter vi Eva Österberg-Ericssons fantastiska installation i broderi och blandteknik. En sådan nallebjörn, en sådan hund!. Muliga och bulliga bägge. Korstygnets röda stuga i stillsamt barndomslandskap i en ironisk gest på väggen.

Den här skenbara idyllen är minerad, laddad av obestämt hot. En barndom vriden upp i vuxen fiktion.

Intill Åsa Herrgårds intrikata installation ”Kan du hålla upp fjädern. Tack!”

Många delar, inte helt samlade kanske. Men Åsa Herrgårds målningar ”Ett flöde av energi” – cirklar, linjer, mönster i olika färger på en relief­artad yta Så det skälver om dem! Och vilken energi ger de inte.

Så kommer vi till Nils Törnqvists rum, (inte bara hans). Fullt av ­energi här också. Fullt av glödande färg. Mycket rött, mycket orange, här är en äkta färgmakare i farten. Han rör sig i abstrakt konstruktivistiska landskap, och han har till och med satt Hälsingland på förädlad formel. Den stavas falurött och orange.

Mats Jonsson är näste man. Så skicklig han är i sina hörn, om det ena ”Hörn 2” doftar det rent av Hammershöij! ”Vassvandraren” är fascinerande i sin noggrannhet och ”Gravkarta” får mig att spekulera vilt om mål och mening, så som god konst gärna får oss att göra. Det stannar vid det gåtfulla.

Så Christina Qvick-Engström till sist. Vilken klang i hennes bilder – det handlar om screentryck. I det stora verket ”När allt blir svart kommer färgen” har hon samlat en stor mängd rutor till en helhet som får mig att tänka på Anselm Kiefter. Ett förtrollande verk som man sjunker in i och går förvandlad i från.

Sammantaget en spännande, vacker, rolig, lätt brinnande – jo, faktiskt – utställning. Mer av den här varan, tack!

Så till något helt annat, som det brukar heta. För när vi kommer till Konstcentrum är det verkligen fråga om det.

I Sandviken var ingen av konstnärerna närvarande vid pressvisningen. Der behövdes inte, där klarade man sig själv, helt på egen hand.

Helt annorlunda på Konstcentrum där konstnären Magnus Bjärtås stod för bruksanvisning till en tämligen svår, för att inte säga snårig utställning. Hans ”You Told Me” – i den mondäna samtidskonsten är engelska första språket – är också en avhandling. Och vad jag förstår handlar det mycket om kunskapsteori, hur konstverk kommer till.

Tyvärr är teori ofta grå, som en vis man en gång sa. Och ju mer man måste ta in av information desto längre bort riskerar upplevelsen att försvinna.

Jag tvekar inte en sekund på att konstnären tycker att detta är viktigt och att hans ärende är ange­läget. Jag måste dock tillstå att jag inte kan greppa det, inte peka på vad det är han vill. Jag ser det inte i någon av hans fem filmer och inte i barnteckningarna.

Två av filmerna är i storformat. Till dem kan man sitta ner. Tre visas i monitor som videofilmer. Till dem får man stå Det gör att den här utställningen nog endast är avsedd för konnässörer på samtidskonst.