Titlarna är på latin. Svårstavade och svåruttalade så att tungan vrickas.

Men orsaken finns hos Matilda Rune själv. Hon var lite rädd för skogen, ville lära sig mer, gick in i detaljerna. började studera Insekterna, fåglarna mer noggrant. Sakligt ta reda på för att värja sig.

Som en sorts besvärjelse. En rädsla, kanske stegrad till skräck som måste övervinnas.

Utställningen har också ett motto som säger en hel del, för att inte säga det mesta:

”Det är inte monstren som gör skogen läskig”

Monstren alltså. De är avbildade här, betvingade på så sätt. Och kanske inga ”monster”, trots allt?

Men som de är avbildade!

Matilda Rune tecknar. Noga, minutiöst. Liksom sammansatt, på något sätt ofta vågat. Och hon gör det i en helt egen stil. Sällan såg man en så ung konstnär så originell.

Så begåvat originell. Liksom självklar. Aldrig sökt.

Hon har vad man förr kallade ett ”’ärende” Att bli bekant med den där rädslan. Först erkänna den. Sen besegra den.

Till det krävs mod, uthållighet, vilja.

Det tycks Matilda Rune ha. Hennes CV är kort men innehållsrikt. Hon har gått ut Bild & Form på Vasaskolan 2005 till 2008. Ska nu börja tredje året på Konstskolan i Gävle. Ställde i fjol ut på galleri Palm och ämnar sen söka till Konstfack.

Vad månde bliva? säger jag, kanske aningen för farbroderligt. Matilda Rune förefaller ju redan som en färdig konstnär

Så en sak är säker: henne måste vi följa.