Senast på Kiosken ställde hon allt på huvudet, det var 2007 och Stína Karlsdóttir Vestrin bombade hela rummet med sin ”Trappa”, en vältrande trappa av kartong och lastpallar. Nu möter vi det lilla formatet, hon kallar det ”skissarbete och idégenerering”.

Inte för att det spelar nån roll egentligen vad man kallar saker, men större än så är det nog.

Det börjar i en svit genomtänkta, finklipp- och klistrade collage, noggranna som vore en del extrema men ”vardagliga” foton, andra är måleriska och torra som små oljor. Allt passar in, fyller sin plats – och ändå inte.

Det är inte så surrealistiskt som en svensk collagegigant som Gudrun Åhlberg, inte alltid drömsk men mer filmisk i uttrycket. Och Stína Karlsdóttir Vestrin far ut och runt i världen, Asien är stort. ”Sorg” i sin enkelhet nära kalligrafisk.

Sviten bryts av den träomgärdade ”altartavlan” svartmålad ram men likt något från en kyrkointeriör, ett slags livsverk där familjen, vänskapen sprängs in i villastaden i dubblett. Intill finns ”Stad” som dyker upp som en arkaisk ruin och ”I vila” med osedvanlig passning.

Men sen kommer de där, jag tror de är åtta, som jag tycker så mycket om, de anspråkslösa (inga ramar!) knappnålsupphängda som en kon-trast till det välmonterade, collagelager limmade direkt på papperet (utan glas!) men i ämnet lika noggranna, lika frågande inför och detaljen och det monumentala, inför humor och sorg.

När vi senast sågs på Trappan frågade jag Stína Karlsdóttir Vestrin om hon hade kunnat göra det verket i något annat material. ”Korrugerad plåt”, svarade hon.

Så blir det lite här när hon avslutar det hela med en (Klein)blåmålad korrugerad plåt, ett verk hon kallar ”Bourgeoisie”. Snyggt!