Ända sedan vidundret i rondellen kom på plats förra sommaren har jag bitit och bitit – ibland förtvivlat, ibland förbannat.

Ja, det kunde tänkas att jag lät min blick dimmas av en aningslös ”enkelhet” och ja, det kunde ha att göra med det där verket i Tjeckien, David Černýs tilltag att måla om en sovjetisk stridsvagn helt i rosa.

Men samtidskonsten bygger så mycket på återvinning, sampling, på ett genomtänkt, nytt, kanske snyggt sätt – i fas med sin omgivning.

Platsspecifikt, det tycker jag är stort.

Varför stod jag då, eller rättare snurrade och snurrade runt och runt, som ett fån inför denna hudrosa gummigutta, som i stället för att vara den urfader av fallosar (Priapos var fruktbarhetens gudom, ful och med en gigantisk penis) såg ut som en Ahlgrensbilen goes combat, en simpel valp-käftsmäll på huvudet. Pytt!

Jag sökte anledningar som – förutom att jag blivit gammal och humorlös – hade att göra med mitt intresse (besatthet) av att köra bil

(i rondeller).

Den stör mig! ropade jag i vindrutan.

Men: Inte på ett bra sätt.

Man kan ju köra av vägen för mindre organ! sparkade jag i instrumentbrädan.

Men vintern kom och plötsligt fick den ett mjukt och enormt täcke snövitt över sig, det var nåt med den där färgerna i kombination och jag fotade den jättelika kautschukrosa toppen på håll (den var det enda som syntes) och sen gick mobilkameran sönder och alla bilder försvann... Men ändå, den var som en juluppenbarelse, en urtvättad tomteluvstofs i mitten av snöhelvetet.

När den småningom tittade upp ur tö och var sig lik, hade ändå nåt hänt. Och då blev ju saker ännu konstigare och jag insåg – jag måste ta hjälp.

Jag stämmer möte med Konstcentrums Carl Bergström, med största koll på offentlig konst i stan.

VAD ser du? säger jag till honom när han dödsföraktande lotsat oss över de fyra påsläppta tvåfilerna i cirkulationen och ut på gräsplatten framför verket Priapos Trädgård av Ingo Vetter.

– Många saker, konceptuellt och rent estetiskt, det är ett fantastiskt verk!

Och jag kan inte bara titta förvånat utan släpar honom runt hela rondellen och känner hur ”trädgårdens” småkryp nyper i mina bara vader. Innan jag går vidare hinner jag spana in lite pollockskt rinn i mitten, på valpens ”mage”.

Men: Hur? Hur är det möjligt?

Och Carl pratar om själva skulpturen som en civil version av fordonet de som arbetar med trädgården i staden använder, ett slags samtida ”ready made”, modernistisk, färgen som knyter an till den andra rondellskulpturen i stan (se: senare), och så trädgården, som förändrar sig runtomkring, hur den kommer att växa sig högt över Priapos själv och hur förvaltning efter förvaltning, tillsammans med konstnären, känt stolthet inför verket

– Det är inte nödvändigt men inte heller så vanligt.

Sånt kan man bli lite glad åt, tänker jag, och hur den ”missnöjda allmänheten” bara ser en bil (inte en bronsskulptur) som kostar pengar, men glömmer konstnärens arbete.

Som offentlig konst har varje uppdrag sina möjligheter och begränsningar, men Carl vill inte prata i termer om bra eller dåligt, bara att det är bra ”om det kommer upp konst”. Han säger att man kan tala om att förankra ett offentligt verk, men inte ett verk som det här, tänker jag, ett verk som också är en gestaltning av en infart, en knepig infart, berättar Carl, där det gick för fort och där man behövde göra nåt och ju mer offentlig plats man väljer desto större känslor väcker det.

Jag frågar om han någon gång tog åt sig av debatten, vulgär på sina håll.

Nej, säger han, det fanns en poäng.

– Det finns inget tråkigare än konst som inte väcker några rektioner.

Förändring och förankring. Var det så, tog det så lång tid för bilträdgården att förankra sig i mig? Så har jag aldrig låtit mig hindras, eller har jag det – det som inte gått rätt in har fått stanna utanför?

Jag tänker på Priapos ”systerverk”, Carin Ellbergs ”Det femte elementet” i Norrondellen, kul men på tok för lågt, jag ville ha det som en bönstjälk rätt upp i Gävlehimlen!

Priapos är fyra meter, precis lagom. Jag låter honom luta lite när jag ställer Carl bredvid och fotar med riktig kamera den här gången.

Jag säger att jag hört att mytens Priapos är en förlaga till dagens trädgårdstomtar.

Carl ler, böjer sig ner, en flaga har släppt från vår samtida ”tomte”.

– Det här är ett sånt bra verk, det är inte svårt att stå upp för det, säger han.

Tänk, jag börjar förstå det.

Fotnot: På tisdag. den 17e augusti klockan 19, leder Carl Bergström och Marie Edling, landskapsarkitekt på Tekniska kontoret, stadsvandringen ”Rondellkonst – Konst som väcker känslor”. Samling: Vid Gustavsbrorondellen, vandringen avslutas vid Norrtullrondellen.