Den första väntar redan i Huvudbyggnaden i Eckes lilla kabinett där Agneta Öhman – Samuelsson, för övrigt dotter till Hoforsmålaren John Öhman, och för mig en ny bekantskap, ställer ut komplexa bilder i en intrikat och spännande collageteknik.

Det finns ingenting insmickrande i bilderna men de bär på djup och motiv som det skälver om.

Det är inte av tidningspapper collagen är uppbyggda utan av smörpapper.

Pappersbitar som här nästan använts lite som skygglappar.

Människor är avbildade i de flesta bilderna men med den här tekniken blir de liksom bortvända.

Som såg de inåt sig själva, eller som ville de värna sin integritet även i en sammansvetsad grupp, som i ”Läraren” eller i ”Systrarna”.

Ofta utgår Agnetha Öhman – Samuelsson från något som skett, så att säga från ”verkliga” situationer, som ett sjukbesök, eller från någon annan konstnärs bild (bland annat från Hill).

I en svit bilder från Pompeji står vi inför det gåtfulla. En gåtfullhet som bilderna förstärker, eller säg ytterligare framhäver.

Detta är en konstnär som på ett väl avvägt sätt komplicerar skeendet.

En formmässigt stark bild är ”Trappan” där formerna lever sitt eget liv mellan ramarna. Fascinerande och värdigt – ett omdöme jag gärna ger hela här lilla utställningen.

En Tallboutställning när den är som bäst.

I Uthuset huserar Lisbet Leonora Haldin på nedre botten i en fantasifull, i sina färger och former en smula ”utsvävande” utställning.

I denna utsvävning sparar hon sig inte och det är vällovligt, även om jag kan tänka mig att en och annan skulle önska sig lite stramare disciplin.

Men varför begära att en konstnär ska hålla igen när bara fantasin sätter gränserna?

Här hittar vi kvadrater, trianglar inskrivna i cirklar, något som ger stadga å bilderna.

Människor och mytiska föremål dyker upp i de detaljrika bilderna. Och det är de runda formerna som gärna begär företräde i denna fantasins värld bortom vår näraliggande mer prosaiska.

På Loftet ställer Berit Blomberg ut akvareller och några akryler. Det är ett oftast säkert men kanske lite väl konventionellt måleri.

Fina valörer och elegant glimmande färg i den lilla akvarellen ”Vid vägens ände” och den lite fräckt vitsiga akrylen Näckarna” känns befriande.

Så ännu en överraskning nere vid vattnet i Timmerstugan, ibland av oss kritiker, föga gentlemannamässigt ska sägas, betraktad lite som en ”förvisningsort”.

Så verkligen inte denna gång. Det handlar om en liten udda utställning där de två Evorna Eva Lidén i bild och Eva B Magnusson i text samarbetat över stora djup och vardagliga frågor.

Eva B Magnussons poesi är skör, och lätt, även om vardagen kan speglas i ett högstämt ackord. Den får en att reflektera.

Och Eva Lidéns grafik i denna ”Dröm och inbillning” balanserar fint just det sköra. I ”Röd I och II” finns en vitsig attack.

Ett abstrakt landskap i olja blir jag mycket förtjust i liksom i skulpturerna ”Hand” och Fot”.

Så enkla ting som säger så mycket!

Och så ekar de här välfunna raderna av Eva B Magnusson i mitt inre när jag lämnar Timmerstugan:

”Här är allt som vanligt

fast lite skrynkligare”

Precis så.