Kvaliteten på Engeltoftas utställare är nästan alltid ojämn.

Extremt ojämn, till och med.

Men man lyckas ofta, lite förvånande faktiskt, inkludera någon i sina sommarutställningar som är riktigt bra.

Förra sommaren var det Jonas Kjellgren, i år är det Lars Lerin.

Utställningen i det stekheta Balkongrummet består av tolv verk i akvarellerad torrnål.

Samtliga verk har namnet Hemtrakter. Lerins hemtrakter är folktomma och dystra. Motiven domineras av mörka skogar och ensliga fält.

Enda indikationen på mänsklig närvaro är de enstaka ladorna som står som monument över skandinavisk ångest.

För det är något med det där vemodiga i den svenska naturen. Någon skulle kanske säga att det genererar ångest, men i Lerins avbilder är effekten snarare absorberande. Som svarta hål.

Och det finns en sådan trygghet för betraktaren i det där, att man kan hänge sig utan kontrollförlust.

Färgskalan är genomgående dämpad, men inte alls ointressant. Just kombinationen av torrnålssvärtan och de mörka akvarellerna finns i nästan alla verk, och det är så vackert.

Nålens hårdhet och skärpa kompletteras perfekt av akvarellerna, och akvarellerna får i sin tur något att förhålla sig till, något mer stabilt. Tillsammans med motiven skapar de verkligen en helt perfekt balans.

Det är värt den svettiga bussresan ut till Engeltofta, och det är värt bastuvärmen i utställningslokalen.

Värt det, för att få se Lars Lerins hemtrakter.

Tina Hemmingsson