Tack & hej! En värdig avslutning
Det här är lika mycket en hyllning till personerna bakom Galleri Lars Palm, som en recension av deras senaste utställning.
Relaterat
Wollerstam_0537.jpg
Fakta
GALLERI LARS PALM
Martin Wollerstam
Efter solsken kommer regn
11.7, 24.7 och 25.7
Efter sommaren lämnar både Jonas Westlund och Veronica Bela galleriet och det är osäkert om någon annan tar över driften.
Inget annat galleri i länet har lyckats lika bra med att snoka rätt på unga, ibland till och med riktigt unga, och intressanta konstnärer.
Man har haft en tydlig linje, men ändå visat konstnärer med stora individuella skillnader. Anna-Klara Molin och Angelica Falkelings respektive utställningar, till exempel, är bland de bättre som visats det senaste året.
Martin Wollerstams ”Efter solsken kommer regn” är en värdig avslutning på säsongen och på Westlund och Belas tid på galleriet.
Han är mer etablerad än tidigare utställare och har bland annat publicerats i Arbetarbladet, UNT och ERGO, men upplevs ändå som ett självklart val.
Inte sällan blir jag trött på den enorma mängden svenska tecknare som är i omlopp just nu.
De har ett liknande formspråk, de har gått på samma skolor (det vill säga oftast ingen skola alls) och de kombinerar bild och text på ett självutlämnande och ganska enerverande sett, helt utan originalitet.
De saknar konstnärlig integritet och bildar en anonym sörja av missnöjda 20-30-åringar med fäbless för svarta linjer och klippa/klistra-metoder.
Men i den här sörjan finns också ett ganska stort antal riktigt begåvade konstnärer. Så klart. Och Wollerstam är en av dem.
Samtliga teckningar som visas är svart-vita och till och med på håll, innan jag kommit tillräckligt nära för att tyda motiven, är det så jäkla snyggt, så självklart på väggarna.
Visst, djup svärta mot vit bakgrund är tacksamt, men den stora väggmålningen till exempel, som tog elva timmar att färdigställa, har så mycket mer än en lyckad färgkombination.
Wollerstam kombinerar text och bild på ett sätt som gör att hans teckningar närmast kan liknas vid enrutiga serier.
Hans stil är naiv och enkel vilket gör sig så bra i kombination med hans sätt att tematisera kring kroppen. Figurerna är nästan schematiska, inte sällan i genomskärning, med allt från foster till ångest på insidan. Känslor bryter sig ut ur huvuden och ångest kräks upp.
Men allt är så kontrollerat, så medvetet. Wollerstam vet vad han gör, helt enkelt. Han är säker i sitt formspråk, han vet vilka ord han ska använda var, och han har något att säga.
