De var 18 stycken som skulle ta sig från Stockholm till skulpturparken Wanås i norra Skåne utan konstgjorda drivmedel. När Wanås öppnar årets utställningar den 16 maj har strapatserna omvandlats till konst.

Ett tåg vräker sig fram över bron och skrämmer hästen. Ann-Sofi Sidén, konstnär och professor på Kungliga Konsthögskolan, har fullt sjå med att återfå kontrollen över djuret som bångstyrigt kastar sig av och an i ett modernt landskap av asfalt och betong.

Det är ett Sverige då och nu i samma bild. Det är också en scen ur en videoinstallation på skånska Wanås, vars nya utställningar öppnar den 16 maj.

Det var i september förra året som Ann-Sofi Sidén startade projektet ”En annan väg”. Utan artificiella drivmedel skulle hon tillsammans med en kollega och 16 elever på Kungliga konsthögskolan ta sig från Skeppsholmen till Wanås.

I olika takt spred sig konstnärerna över södra Sverige, till fots, på cykel, i segelbåt och till häst.

Slutmålet: en grupputställning i den skånska skulpturparken med verk som alla mer eller mindre tydligt anknyter till resorna.

– Resan finns där i hur jag tänkt kring verket, men det är inte resan som är verket, säger Sofia Bäcklund som på tolv dagar cyklade den långa sträckan.

Hennes tvådelade verk, ”Rutiner. Frukost och så vidare”, är inget cykelhjul direkt – så enkel är inte kons­ten – utan ett antal abstrakta, geometriska skulpturer i bland annat stål och presenning.

Inspirerad av skräphögar längs med vägen och av bilden av ett vardagsrum täckt med tvätt på tork, vill hon förmedla en komplex känsla av att inte kunna vara på mer än en plats åt gången.

Ann-Sofi Sidén, som varje morgon i 38 dagar svingade sig upp på den där hästryggen, ville att eleverna skulle använda resan som ett verktyg för att ta sig bortom de invanda sätten.

Hennes eget verk, videoinstallationen ”Någonstans i Sverige”, skildrar i långsam skritt ett Sverige i förändring, tydligt fångat bland annat i sekvensen där hästen skräms av tåget.

– Jag vill att verket ska kännas som att sitta på en bänk och se hur livet passerar framför en. Landskapet och personer jag möter under resan, unga och gamla, blir representanter för ett liv och skildrar samtidigt hur förändringar sker parallellt med varandra, säger hon.

Alla verken i projektet skiljer sig från varandra. I parken, där fem träd bildar en cirkel, har Malin Holmberg målat marken och stammarna gula.

För resan valde hon det mest ursprungliga sättet att färdas: till fots.

– Det är knappast ett ovanligt sätt att ta sig fram på. Det kändes helt naturligt.

Verket ”Jag ska sluta älska dig” påminner om en offerplats, knallgul mitt i det ljusgröna landskapet.

– Det är en kultplats, säger hon och berättar om hur hon inspirerats av mayaindianernas kultur och dess idé om en femte riktning utöver de fyra vädersträcken.

Så småningom kommer färgen att lösas upp av väder och vind, berättar hon samtidigt som en skalbagge, kolsvart mot det gula, långsamt rör sig genom platsen.

– Vem vet hur lång resa den ska göra, säger Ann-Sofi Sidén fundersamt.

Arvid Jurjaks/TT Spektra