Bengt-Göran Berg, gallerist i Hofors, brukar ”stödköpa” ett verk av sina utställare. När Emilia Lindberg, konstnär och tatuerare, ställde ut i hans galleri bestämde han sig för en tatuering i stället. GDs kulturredaktion följde med, på håll och riktigt nära, från idé till färdigt verk.

Gävle, fredag, 20.11, kl 15:

Längst ner i huset vid ån, där det låg en fiskeredskapsaffär förr, håller Emilia och hennes kollegor på Custom Illusion till. Jag kikar in genom källarfönstret och känner igen Bengt-Göran, fast han sitter med bar överkropp på en stol. Klockan är tre på fredagseftermiddagen och Emilia har precis börjat jobba. Karva i stackarn, tänker jag. Men han ser lugn ut, som om han varit med förr, vilket han ju har.

Den bild som nu ska börja ta form är en ”cover up”, ska läggas över en äldre tatuering som är en hopbyggd bild av verk av Dalí och Paul Risser, en bild som Bengt-Göran tröttnat på.

Skuggor och linjer, tycker jag mig höra Emilia mumla. Hon är inte en konstnär som gör ”tatueringsmotiv på tavlor”:

– Nej, jag känner mig fri i måleriet, säger hon, noga med att skilja på de två.

– I måleriet beror bilden på vad jag väljer, när jag tatuerar har någon betalat mig för att göra det, då kan det ibland kännas som att man sitter och kopierar. Men tatueringen kan också bli en nytolkning av en målning!

Hon började i bildkonsten, på Nyckelviksskolan. För fem år sen lärde hon sig tatuera:

– Mina lärare på Nyckelvik trodde att jag skulle ta med mig erfarenheterna från konsten till tatuerandet, men det blev som en paus från konsten, och jag utvecklades mycket konstnärligt.

Om du måste välja då?

– Måleriet!

Bengt-Göran ser fortfarande lugn ut och Emilia doppar nålen i färgen. Försiktigt, med precision, det förstår även jag.

– Det här är underbart, ler Emilia. Jag får ju göra vad jag vill!

På hyllan under bordet framför henne ligger skissen (en riktig teckning) jag urskiljer ett Marilyn- huvud, som en spelkortsvänd dam.

– Hon är ju så bra konstnär, så det var ett enkelt val, säger Bengt-Göran när jag frågar varför just Emilia.

Gävle, fredag, 4.12, kl 17:

De har hållit på nån timme när jag kommer. Emilia har varit så uppbokad att det är två veckor sen sist, men Bengt-Göran måste läka mellan gångerna också.

Det gör ondare där huden är tunn, förklarar Emilia, när jag undrar hur ömhudad man kan vara. Om man kör flera gånger med färgen, på samma ställe, då gör det ont, ”nöter” på ett annat sätt. Det verkar ju logiskt...

– Det är ju inte bra om det gör ont, säger Emilia. Det stör min konstnärliga förmåga!

Emilias skiss sitter direkt på huden. Den här gången ritar hon med tunn röd tusch upp motivet, det som ska ”färgläggas”, det ser häftigt ut även oifyllt, lite som en schablon. Ryggen gör lite ont på Bengt-Göran, men inte armen. Emilia torkar snabbt men försiktigt med papper och grön såpa.

Jag undrar om all färg håller, om skissen håller, om all inspiration håller!

Gävle, torsdag, 10.12:

Mail från Bengt-Göran: ”Hej! Jag skall in till Emilia på måndag 21/12 kl. 16.00 för nästa ’behandling’. Hon skall göra mera konturer innan hon kan fortsätta med färgläggningen. Hon tyckte inte att du behöver komma då. Du får förstås komma om du vill se mig plågas. Det skall visst göra ondare på insidan av armen sägs det. Fick också en tid för nästa färgläggning. Tror att det var den 8/1...”

Gävle, fredag, 18.12, kl 16:

Den här gången har det hänt grejer:

– Man vågar mer i dag, säger Emilia. Färgerna håller bättre och folk vågar mer. Och det kommer in mer färg i tatueringarna också, det tycker jag är bra, kul!

Jag säger att det ser ut som om Bengt-Göran alltid haft den där tatueringen, som om det skulle vara medfödd, på ett bra sätt.

– Ja, säger Emilia, det skulle se konstigt ut om han inte hade den..

Innan jag går lägger sig Bengt-Göran på britsen. Jag blir lite orolig för honom, ska han svimma nu?!

Mail på kvällen från Bengt-Göran: ”Har fortfarande ont i armen efter senaste omgången hos Emilia. Har nästa tid 15/1 kl.15.00. God Jul.”

Gävle, fredag, 15.1, kl 15:

– Sitt så! säger Emilia.

Klockan är tre och hon börjar jobba igen, Bengt-Göran har redan varit här ett par timmar. Allt ser coolt, fint, planerat ut...

Men om nån kommer med en helt sjuk idé då? frågar jag.

– Då säger vi nej, säger Emilia. Att säga nej till kunder när de kommer med alltför galna idéer är ju bara bra reklam för oss.

Men ni har hög toleranströskel?

– Om du frågar mig som tatuerad så blir man lite besatt, ler Emilia. Man mår så bra efteråt, när man gjort en ny, endorfinerna hoppar!

Är det konst då? frågar jag.

– Jaha! Det har utvecklats till konst.

Hofors, tisdag, 26.1:

Jag är på pressvisning på Bengt-Görans galleri och passar på att fota det nytatuerade på honom – en färdig George Harrison med orangegrönt hår:

– Fin va?

– Ja, verkligen, var hittade ni den där?

– På nätet, en gammal affisch, sen ska jag ha John... här... och Paul här... och Ringo där!

– Skitbra...

Gävle, torsdag 28.1, kl 15:

Ett par timmar senare (klockan 17) sitter den andra Beatlesmedlemmen som en smäck på Bengt-Görans överarm. Smäck, förresten, det är mycket mer finstilt än så: För första gången fattar jag kanske hur skicklig Emilia verkligen är.

Bengt-Göran är nöjd som en kung och Emilia funderar redan på nästa projekt, ett konstprojekt:

– En utställning om saker som flyger...

Vad skulle du vilja råda den som funderar på en tatuering?

– Att man ska ha den för sin egen skull! Att den inte är för liten och snyggt placerad på kroppen. Sen ska man inte hänga upp sig på priset utan tänka på hur länge man ska ha den, en ”cover up” blir dyrare...

Gävle, måndag 8.2, kl 13:

– Han sa att han gillade Beatles, säger Emilia.

Hon hittar på efter hand, prövar sig fram, ligger inte sömnlös men visst händer det att hon undrat över en idé...

– ... mest funderar jag ändå när Bengt-Göran precis har varit här, vi pratar mycket om hur vi ska göra...

Det märks att hon njuter av uppdraget, så pass mycket att nästa kund klockan tre får vänta lite, tiden går, tio i tre...

– Ja, fast jag hade ju tänkt nåt svartvitt, säger Bengt-Göran.

– Men jag kom på de här psykedeliska affischerna, och det blev jättebra!

– Och det var jag som valde George på baksidan av överarmen, där sitter han bra.

– Snart så, inte så jättemycket kvar nu...

Det som började som en helt ”vanlig” cover up av en liten tatuering växte till ett projekt och sen Bengt-Göran gav Emilia fria händer är snart hela överarmen täckt.

– Hm, säger Emilia. Jag täckte här men sen tänkte jag att vi kan täcka där också... och lite på insidan, men sen lika gärna hela insidan!

Gävle, 4.3:

Mail från Bengt-Göran: ”Hej! Nu är den klar!!. Vi tycker att det skulle passa bra om vi kan träffas tisdagen 16/3 kl.11.00 för foto. Vi skall börja med underarmen kl.12.00 Det var den enda tid hon hade kvar i mars och jag tycker att det är bra att få lite mera gjort när jag tar en dag ledigt. Passar det dig? Var skall vi träffas?Bengt-Göran”