Hon har haft ett par tuffa år men nu är Pia Bergvall i gång igen. Hon har tagit upp måleriet, oljan och är så glad över det. När man ser de nya bilderna – de liksom bubblar, nästan otåligt, av färg som är tjockt och generöst pålagd – känns det som om det är färgen som återvänt till Pia. Färgen som sökt upp henne och utropat: Kom och dansa med mig!

Och som de dansar!

Färgens klang är förhöjd och distinkt. Den blå, djupa är intensivare än någonsin och bjuder upp till ständigt nya turer. En blågalning som jag faller nästan i trance, vill liksom dansa med.

Och där ger sig den gula in i dansen. Se bara den underbara vårbilden ”Tulpaner” – oh, vad man vill sjunka in i den. Ögonblickets närvaro så kraftfullt fångat: Kvinnans sköna, blåa klänning, de vårfräscht gula tulpanerna – vilka löften bär de inte på? – som går igen i kindens gula färgklick. Bara Pia H. Bergvall målar så.

Den gröna färgen kommer också starkt i den nya utställningen. Hon läger den gärna med friska svepande tag intill den blå som liksom får rama in. Som i den storslagna, mättade, avklarnade ”Löv”.

På en bild samsas ”Himmel, jord och hav” och ”I vattnet” är havet så blånattsskiftande bara konsten med sin förmåga till magi och förhöjning kan åstadkomma. De gula kropparna, färgade av månens sken, eller är det den livgivande solen? Kvittar helt – bilden är mystisk, suggestiv, talande.

Figurerna, människorna finns som alltid i Pia Bergvalls bildvärld med. ”På bänken” är en sådan sjusärdeles bild. Finns där en gemenskap eller sitter de inneslutna i sina egna ensamheter. Deras blickar är både riktade ut mot världen och betraktaren och inåt dem själva. Mycket anslående, gåtfullt och oroande.

”Vid bordet” sitter flera. En grupp med öden men vi vet inte vilka. Det finns ett berättande drag hos Pia H. Bergvall som färgen inte dansat i väg med och det är bra. Hon saer människorna omkring sig, vill berätta om dem, kanske av rädsla för att hon annars skulle glömma dem

Men jag tror egentligen inte att det är någon risk. Pia H. Bergvall är en konstnär som bryr sig. Som vet att medmänniskorna är det dyrbaraste vi har.

Och hon vet att färgen är det bästa medlet en konstnär har att skingra oron, visa att livet, hur svårt det än kan vara ändå är värt att leva.

Björn Widegren