Uttryck, det är precis vad vi får på Majoo där Eva Friskman tagit sig an akvarellen. Mitt förhållande till tekniken är väl inte det allra mest passionerade, tycker att det där uttrycket ofta går förlorat, försvinner in i überdetaljerat eller utspätt i vatten, fast det vore ju att grovt generalisera...

Eva Friskman visar att lite humör och gott mod kan förändra detta. Ämnen som förefaller vardagliga, många gånger rejält traditionella och rätt ospännande – kossor, fågelben och hattförsedda kvinnor –
har hon triggat igång och gjort
personliga med små medel.

Men med litenhet snackar vi inte färgen, som är stor och uppdragen på ännu större sjok av det där papperet som här inte alls verkar frätas upp eller brytas ner av all väta.
Det är inget jidder, Eva Friskman tar sig an det hon ser, så helt utan att avbilda blir det inte, men djuren blir som mänskliga i blinkningen och i fågelgången, inte sången, lurar visst mått förvåning och absolut självhävdelse: Här kommer vi!
Därtill har landskapen tagit till sig samma udda uttryck genom den där färgen, däri ligger tolkningen.

Samtidigt som Eva Friskman visar den mest dramatiska utställningen på länge, känns hon så lugn och trygg i allt det där stora. Tillspetsad och livfull i stället för likgiltig och sober och som om det var värt det.
Sanna Wikström