På Boken står Åsa Wängelin stadigt och hon överraskar mig. Det måste vara första gången jag ser hennes bilder och jag blir lugnt imponerad, exponeringen är liten, men överraskande väl sammansatt, återhållen men känslosam.

Som en nysnitslad följer jag utan svårighet listan och ser första väggens måleri av specifika, skönt sönderbrutna miljöer, geometrin i hamnkranar och en flik av lantbruk, något akvarellerna vänder uppochner i tre ”Fågel blå” som definitivt är svarta, för att sedan bli till diffus närhet och visa ett nära erotiskt anslag i de två kallade ”Vindljud”. ”Att se så mycket mer” är ett huvudlöst stort porträtt flankerat av två mindre, gamla blickar som i konungaporträtt. ”Avklädd” är precis vad det är, ett smycke därtill, ”Uppehåll” läcker av mäktig färg och en för akvarellen märklig linje. Det hela avslutas med det rättframma självporträttet ”Tänker på dig”.

Jag tänker på hur vattentäta Åsa Wängelins akvareller är. Färgskalan går som ytterligare en linje, eller tänkt rundel i rummet, knyter an eller ihop, överraskar, alltjämt.

Det enda jag är osäker på är kråkan som ämne, den pippin har vi sett oss less på, men bry er inte om det, åk till Hofors för resten.

Åsa Wängelin är värd en större plats nästa gång.

På Galleri BGB byts och bryts utställningarna mot varandra, allt är precis som det ska vara och nu visar Lindström/Andersson ett slags landskap med andlig touch. De ägnar sig båda åt Vedic Art, och vad det är förstår jag inte riktigt mer än att det handlar om helheten och att släppa det inövade, typ.

Det visar sig också i utställningen – gärna guld, men glitter, nejnejnej! – men jag tycker i alla fall bäst om bilderna i vilka stadga och djup lagts, som ”Grand Canyon” och ”Den magiska resan”.

Ett tydligt perspektiv hindrar inte fantasin.