Natten sänker sig gärna i Curt Hamnes känsliga, minutiöst utförda torrnålsgravyrer. Då skapas en trolsk stämning. En existentiell utsatthet kanske, uttryckt som den ensammes stämningar.

Hamne är skicklig, så ytterst noggrann, tycks inte lämna något åt slumpen, att denna naturnära ”imitation” av naturen blir närmast öververklig, blir till ett värde i sig.

Snön lyser aningen starkare än i verkliga livet, furorna bär på en större svärta än man annars ser.

Ändå, just när man tittar till, så ”likt”. Fast samtidigt... det är ju inte naturen som avbildas. Det är aldrig konstens poäng.

Det handlar om en stämning, känslan inför naturen. Således ett förhållningssätt. Den upplevelse som bärgats vid ett besök och som sen förmedlas i kopparens olika streck och linjespel.

I ”Bäck” står björkarna vita mot vattnet som blänker fram som ett barndomsminne. I ”Natt med måne” känner man själva kylan, likt ensamhetens utsatthet, stryka vid vaden. ”Marsskogen” flödar av månsken som ger en bedräglig känsla av trygghet. ”Våraning” ger det där lilla hoppet om en förändring i glädjens tecken, det man vet ska komma, men som dröjer så.

Så finns bland dessa sant poetiska utsagor, dessa karga, svärtade granskogar, denna isande kalla snö och detta trolska månsken från något bortom oss en bild som heter ”Om kvällen”. Inför den hajar jag till.

Vad är det jag tänker på? Det är ju något så bekant över bilden, motivet, stämningen. Stämningen just!

Vad är det?

Det är ju Arnold Böcklins ”Dödens ö”! Den där ön som kommer emot en som ett skepp ur dimman, lastat med vånda och skräck. Som föder den där overklighetskänslan. Något mytiskt, mystiskt, Något obekant, blott en känsla eller stämning, men som ändå vidrör en nästan fysiskt. En dödens fläkt där om kvällen. En våraning förbytt till medvetandet om döden, om det öde vi alla ska möta, men som vi helst slår bort.

Det fanns där i den ”oskyldiga” bilden ett rop från fjärran, från historien. Ett rikt budskap, svept i svärta och skuggor. I vitt mot det svarta, i en grafisk tradition man inser att Curt Hamne är en sentida utlöpare av.

Hamne härstammar från Falun, född där 1943, och man tänker ­falugrafiker. Man tänker Axel Fridell – Mr Simmons, eller ”tidningsläsaren”. Man tänker Stig Borglind, Bertil Bull Hedlund.

Och man inte bara tänker när man ser Curt Hamnes gravyrer utan man ser traditionen och kunnandet, inlevelsen och hängivenheten. Man ser ett märkligt konstnärskap och man känner den där stämningen från Böcklin, av... dödens ö.

En mäktig utställning, som gjord för Galleri K den här gången.

Björn Widegren

I vitt mot det svarta, i en grafisk tradition man inser att Curt Hamne är en sentida utlöpare av.