Man undersöker relationerna till föräldrarna, javisst, men jag tycker också att man undviker det mest uppenbara, uttjatade, och som en självständig blick och referenser får de stå kvar, minnen och filmer.

Som i Magdalena Dziurlikowskas verk, ”Jag har inte bett om det här” (18/3-7/4) hon som vid fyllda 32 vågar säga att hon inte vill ha barn, att hon är gammal nog att ha tänkt på och igenom det och att hon inte har något emot barn bara inte intresserad. Det fina är att trots att det startar i alla de ofina frågor en barnlös kan få blir det aldrig ett försvarstal, mer en berättelse där hon benar upp ett livsval som kan bestå av annat än sorg och ”normalitet” och kommer fram till att livet kan levas ändå och att de som har barn ju faktiskt inte kan säga nåt om hennes barnlösa liv eftersom de inte känner till det. Ungefär lika unikt som en konstvideo...

”Mor och dotter” (25/2-17/3) av Evelina Gustavsson är en liten uppvisning i gränssättning, eller snarare gränsupplösning, en actionfilm med mor & dotter.

I april visas ”När solen går ned är den alldeles röd, sen försvinner den” (8/4-28/4) av Lina Selander. Med behaglig röst läser hon orden, associerar och stannar upp. En poetisk hållning som börjar i Godards film ”Kinesiskan” från 1967, visar gryniga sekvenser ur studentrevolternas storstäder och hintar till konstnärens utopiska pappa ”vänsteraktivist i ett sammanhang där politiken och inte barnen var framtiden”. I varje bild av bilden syns blixtbubblan som en rund ”sol” mitt i verket, det skapar ett slags alldeles eget mellanrum där konstnär och betraktare möts.

Måleriet, eller det måleriska, i filmen visar ”Father portrait” (29/4-19/5) av Sofia Ekström. Eller snarare film som måleri där hon sätter den alldeles verklige fadern (och lika verklige porträttfotografen) framför filmkameran. Iscensätter fadern, kanske, och som en målning stannar han i vårt medvetande.

Sist men inte minst och det videoverk som visas först, med början i dag och till och med 24 februari: Tove Kjellmarks ”Men jag då?” en ljudfilm så växer till ett helt kök av slump och alldeles dråplig familjevardag. Ett ”vardagsdrama som kretsar kring en försvunnen sax”, behöver jag säga mer? Den måste bara ses – eller höras!

Extra kul är förstås att se att alla utvalda i vår är kvinnor, kan vi därmed avskaffa de filmiska verktygen som ”manliga”, apropå ingenting eller Filminstitutets fördelning av filmpengen härförleden, hösten 2009 är 80 procent av långfilmerna regisserade av män.

Är det verkligen någon som fortfarande på allvar tror på att brudarnas ansökningar var sämre än gubbarnas?!

Fotnot: Videostationer finns på följande platser: Gävleborgs län: Sandvikens Folkbibliotek, Silvanum Gävle, Voxnadalens gymnasium, Bollnäs Bilbliotek, Gävle Sjukhus, Hudiksvalls Stadsbibliotek, Verkstäderna Söderhamn. Uppsala län: Akademiska sjukhuset, Bildningscentrum Jan Fridegård Bålsta, Enköpings lasarett, Tierps vårdcentral. Dalarnas län: Dalarnas Museum, Falu Stadsbibliotek, Gamla Meken Smedjebacken, Hedemora Stadsbibliotek, Rättviks Kulturhus, Vansbro bibliotek.