Ibland måste man bege sig i väg en bit för att få syn på det märkliga. I så fall kan det räcka med att bege sig till Hälsingland. Till Bollnäs och museet och intendenten där, Johan Kock.

Nu har han i Gustav Sundin hittat en ”bortglömd” konstnär, verksam i Bollnäs i 40 år, död sedan länge men nu så gott som helt okänd. Inte ens länsmuseet lär känna till honom.

En utställning hade han i Bollnäs, 1952 i Tingshuset (!). ”Subjektiv konst” var namnet. Den var ett misslyckande. En nyvorden modernist - han hade insupit lärdomarna vid dess källsprång i Paris där han studerat för de stora, en Léger, en André Lhote, sett Picasso och blivit kubist, plus att han försökte lansera en egensinnig, helt ny färglära.

Sval kritik, många nyfikna men få köpare.

Han har själv, i brev beskrivit sitt misslyckande: ”Annars misslyckades jag fullständigt i Bollnäs vad konsten beträffar. Först misslyckades jag med konstcirkeln emedan all nuvarande konstlitteratur är felaktig och alla medlemmar i cirkeln läste mycket flitigt denna erbarmliga smörja. /.../ Efter 20 år voro medlemmarna i cirkeln fullständigt vilseförda och förstörda i sina hjärnor /.../.

Sedan misslyckades jag kapitalt med utställningen då jag kom med egna idéer, vilket man inte får göra i Bollnäs.”

Och i ett annat brev: ”Min utställning i Bollnäs som ingen förstod var metafysik men på grund av den okunniga publik jag hade att göra med måste jag förklara saken med att det var färgskalor jag målat

Men då blev bollnäsborna ängsliga och jag for till Stockholm och bosatte mig där för återstoden av mitt liv”.

Det låter dramatiskt och det är dramatiskt. Hoppas jag retat er nyfikenhet på vem denne Gustav Sundin är. Låt oss slå följe med Johan Kock som i katalogskriften på några koncentrerade sidor redogör för Gustav Sundins liv.

Han föddes faktiskt Gävle 1888 då föräldrarna var på ett besök här. Men han växte upp i Siljansnäs i Dalarna; utbildade sig sen som ung till folkskollärare och kom 1912 till Söränge skola; träffade småskolelärarinnan Anna Wästberg (släkt med författaren Per och dennes bror Olle). Hon kom från Fjäle som ligger en dryg mil väster om Bollnäs.

Gustav arbetar som folkskollärare, men målar också. Stilleben, naturlyriska motiv, avbildade gårdar och miljöer, dov färgskala.

30 år gammal får han en stroke och blir 1918 förtidspensionerad. Hans öde tycks beseglat. Men han blir så pass frisk att han kan utbilda sig till konstnär, på Althins målarskola i Stockholm.

Han börjar nu ta sig an de nya konstriktningarna, lätt kubistiskt. Utställningar i Stockholm och Gävle under tjugotalet.

Och nu, 1927 - 1931 åker han till Paris och går i de där skolorna. Påverkas starkt av det nya, blir mer och mer kubistisk, blommorna på ett stilleben bär denna vinklade form. Det är förunderligt att se. På en bild ser Notre-Dame ut som man aldrig sett den. Han söker sig till puristernas avskalade, matematiska lösningar. Hans figurer och ytor förses med vita, stiliserade konturer.

1931 är han med på ”De oberoendes salong” i Paris.

Åker så hem till Bollnäs och är med i Bollnäs konstcirkel (se brevet). Målar och studerar nordisk mytologi och historia. Målar historiskt - vikingar, gestalter ur mytologin - jämsides med det modernistiska och den färglära han sysslar med (fråga mig inte vad det är men det är något ”optiskt”, det verkar lite kvasivetenskapligt får jag nog säga... men verkar ha att göra med åsikten att färgen och varseblivningen finns inom oss).

Färg, skriver han något häpnadsväckande i ett brev, finns egentligen inte i den europeiska konsten (!). Den är avbildning, inte färg...

Klara färger växer fram i stiliserade motiv. Cirklar, stängsel läggs gärna i förgrunden. På utställningen 1952 kan bilderna heta sånt som ”Rött, gult, grönt, orange, gulgrönt, grönblått, indigo, violett”. Han målar ramarna i pastell.

Nå, hur slutade allt?

Ja, han flyttade till Stockholm som vi såg. Han höll gårdsauktion sommaren efter utställningen, flyttar till Lidingö, ser sig som bitter, oförstådd. Skapar ett vetenskapligt forskningscentrum som inte publicerar något.

1964 dör han.

Hans konstverk då - vart tog de vägen. Johan Kock har haft tanken på en utställning sedan 2001. I höstas fick han reda på att på att en stor del av utställningen från 1952 fanns på barnbarnets sommarställe i Dalarna. Där i en lada hade konsten legat i 58 år, i - 30 grader på vintern, i +30. på sommaren. De var målade på plywood och hade därför klarat sig oväntat bra.

En fascinerande utställning. Johan Kock har med utställningen om Gustav Sundin utfört en kulturgärning. Folkbildning när den är som bäst.