Men när Galleri BGB nu visar en ”samlingsutställning” av två av Sveriges modernaste, geometriskt abstrakta Peter Freudenthal och Peder Duke, hoplockad ur galleristens egna gömmor blir jag lite nyfiken – och ganska överraskad.

Att det här är bland det bästa råder inget tvivel om, lystern och en tusendelsmillimeterpassning, men intressantare blir då tro och tvivel kring deras inbördes förhållande – fanns det ens? – likheter och olikheter som kommer fram.

Det är något med lystern, tredimensionen, öppenheten i formen, i linjer och ljus, satt i hur många tryck, på hur många torkställningar, som helst. I färgen löper de stundtals bredvid varandra, i kompositionen finns de par om par, men där det ligger en nästan braquesk lager på lagerlinje med udda element – ”kurviga linjer” säger Bengt-Göran Berg – hos Duke, landar Freudenthals uppdragna bilder alltid i den där enda upproriska fyrkanten på sned. Till slut lär jag mig att se skillnad på dem, en konst!

Bengt-Göran Berg som sammanfört och samlat dem båda sen 80-talet föll för glädjen i färgen, säger han och att han ville visa dem tillsammans (de är till salu, säger han, men konstaterar sen att han inte räknar med det eftersom han nästan aldrig säljer nåt i alla fall!) Här finns alla utom två faktiskt, de hänger kvar i trappen i huset. Nu vill han börja samla på nåt nytt, kanske Halmstadsgruppen.

Det finns något icke-programmatisk över Freudenthal/Duke, och jag som brukar ha rätt lätt för att springa förbi den här sortens konst kan ta in – ömtåligheten, illusionen och mystiken, det som plötsligt, lugnt och stilla, kan övergå i vinklade serierutor bland Freudenthals envisa kuber och schatte- ringar av sprayrester hos Duke.

Och plötsligt är lika mycket konstruktivism som konstupplysning, i ordets bästa bemärkelse.