Vilken fröjd det är att se en duktig akvarellmålare!

Genren är slitstark men något urvattnad (förlåt!), svår att förnya (om det nu behövs). Det kan ju vara skönt med ett måleri som lever starkt i en tradition, där utövarna drivs till att söka fulländningen och inte komplikationen, och som inte väjer för estetiken. Särskilt i ett konstklimat som så stark uppmanar till social undersökning, problematisering och uppror.

Björn Bernström är en sådan där duktig akvarellist, den där som behärskar tekniken, som söker sig fram på fasta marker. Visst kan det se en smula konventionellt ut. De där ensliga husen – alltid så ensliga! – varav en del tycks luta sig lite trött mot det förgångna. Kraftledningar som grafiska tecken mot grå himmel. Fjäll med snö på toppen.

Den suveräne Lars Lerin har lagt ut spåren och många har följt efter

Det kan tyckas som om Björn Bernström är en av dem som följt i spåren. Men jag vet egentligen inte det.

Bernström har en egen ton, en egen stil. Han är noggrann och lite stramare än Lerin.

Sen får han bilderna att leva på ett speciellt sätt. Lägger in soljus som skapar vackra skuggor. Lägger in en fyrkant ”över bilden”, eller i bilden. Som vore motivet avmålat genom en speglande fönsterruta. Det skapar spänning i bilden, rycker den ur sin förmenta självklarhet.

Björn Bernström låter vattnet rinna friskt, får fram gråa böljande, lite dova himlar med rämnor i (som vore ett åskväder på väg). Och elledningarna finns där som ristade grafiska tecken i skyn.

Visst kan man tycka att det i den här typen av måleri händer för lite. Men Björn Bernströms bilder tycks också ruva på hemligheter. Något gåtfullt. Vad rör sig inne i de där husen, ensligt belägna? Som hade dessa hus en själ, ett minne kanske, ja, som hyste dessa hus människor som dragit sig undan, ändå uppkopplade, för att referera till titeln på en av allra bästa bilderna.

Ja, det är nog till sist just det han är, Björn Bernström – uppkopplad. Till en tradition, och till ett kunnande, till en osviklig känsla för valörer. Så ofta ser man inte det.

”Till en tradition, och till ett kunnande, till en osviklig känsla för valörer. Så ofta ser man inte det.”