Det är trolskt, nästan lite mörkt i länsmuseets stora sal, som i en grotta. Starka spottar i taket lyser upp.

Fast det som lyser är färgen. Och den lyser starkare än någonsin. Göteborgskoloristerna, nyss i samma sal, som ville käka färg kan gå och gömma sig. Här kommer Marie Lindgren med stora, mäktiga målningar som nästan är som sjöar med näckrosor på, eller kanske det är fantasins olika blommor. Det är som om det sköljde en våg genom bilderna.

Det är bilder på väggarna i megaformat. Det är bilder på golvet, stora också de. Det är bilder som hänger från taket med en bild på vardera sidan.

Ja, det är till och med bild i taket. Nedanför finns en bår. Bara att lägga sig och titta upp i taket. Filosofera över bilden, sjunka in i den, domna bort.

Och det är bilder som viker sig in i hörn, som bildar små rum. Bilderna på väggen hänger en bit ut, bildar volymer, är nästan på väg att bli skulpturer. Och det var just skulpturer Marie Lindgren ett tag funderade på att göra av de här bilderna. Men hon ångrade sig. Tur, tror jag. Det här är måleri som det sjunger om, som det nästan – bildligt! – stänker härligt kring.

Ett slags existentiella bilder. Liknar egentligen ingenting annat, även om jag gärna associerar till de amerikanska nyexpressionisterna, personliga favoriter som de är. Till ­exempel en Jackson Pollock, som kom fram på 1950-talet. Men de var mer spontana, förlitade sig en hel del på slumpen, kastade ut färgen i stora svep, gick på dukarna i en kraftutvecklande stil.

Marie Lindgren är mer disciplinerad, mer behärskad. Har arbetat mer beräknande. Men också hittat ett fritt flöde och sökt sig mot en fri virvel som förskansning mot kaos kanske. En resa genom tiden är hennes bilder med en fråga ställd: Vad är det som hänt? Vad är tiden? Och färg – vad är det?

Vi har vant oss vid att Marie Lindgren arbetat i glas eller med de där märkliga svävande skulpturerna i tejp (”Glas, bubbel och tejp” på Konstcentrum 2005).

I den nya utställningen har hon velat undersöka akrylfärgen. Vad kan man göra med den? Vad händer med färgerna när de läggs på varandra i olika skikt? Hur uppträder djupet och ytan?

Hon har skapat utställningen direkt för länsmuseets salar. Därför har den blivit så där skönt rumslig med sina vikta hörnor, sin ombonande form, sin bårliknande hängning – bårarna på golvet går igen i hur vissa bilder hängts på väggen. Det är flöde även i hängningen, ja, det finns något böljande genom hela utställningen som skapat en så skön rytm, som vore det också musik i bilderna.

Hela de stora ytorna är bearbetade, där färgerna skimrar med ett ljus som tycks komma inifrån.

Rent tekniskt har Marie Lindgren lagt ut akrylfärgen från stora burkar. Sen har hon vikt dukarna på olika sätt så att de ytor som är bemålad är vända mot varandra. Ingen pensel har gått över färgen utan konstnären har tryckt sina händer och fötter på den vikta dukens undersida så att ”färgfläckarna” uppstått på den bild som växer fram.

Sinnrikt och lite omständligt kanske. Men vilket resultat!

Jag undrar om det inte är just flödet av färg som är så fascinerande. Här är Marie Lindgren ohämmad; håller ändå ihop dukarna med en nästan sträng disciplin. Och i vissa av bilderna är färgerna bara ett par. Resultatet lysande. För oj så grant det skimrar!

På vissa ”krigar” formerna och färgerna med varandra. Det är ett myller och ett kaos, som när okontrollerade krafter släpps loss. Och så är ändå de här bilderna nästan andaktsfulla. Ja, hela utställningen faktiskt.

Och sällan har en utställning, så här mitt i smällkalla vintern, värmt så.

Den känns om ett mirakel.