Mänskligheten i monumentet?
Relaterat
Fakta
I skuggan av monumentet:
Utställning: Alexander Vaindorf
Projekt: Lia Perjovschi
Program: Jens Salander
7.11 – 3.1 2010
Konstcentrum säger sig vilja – gör redan – verka, värna och pusha för den offentliga konsten, men också arbeta målmedvetet pedagogiskt och så länge frågor ställs är jag med, men någon utvärdering av ”det pedagogiska” dristar jag mig inte till.
Mer spännande är att följa med in i Konstcentrums nya projekt/program/utställning ”I skuggan av monumentet”. Jag både gillar och fasar för det där ordet, objektet, ”monumentet”, tänker jag när jag parallellt med denna recension skriver en krönika om Berlin (till måndagens jubileum) och om hur jag nyårsnatten 1989-90 kröp genom ett hål i Berlinmuren. Det är nog det närmaste jag kommer att komma ett monument!
Men med Alexander Vaindorfs lysande berättelse, snillrika ”hjälp” kommer jag rätt nära ännu en gång. Nära Milles, den stora, i Konstcentrums större rum. Vaindorf börjar sitt nystande, sina frågeställningar i Milles ”Flygarmonument” i Stockholm och låter monumentet själv tala: ”I was taken down when they were building the Karlaplan Subway station, and put back again in 1967. Many people pointed out that I’m an expression of Carl Milles’admiration for Nazism. No doubt that as an eagle with my wide-spread wings and cruel appearance I offer associations with German symbols.” (http://millesmonument.blogspot.com/)
På väggarna runt omkring vrider och vänder Alexander Vaindorf på symboliken, nazisympatisörryktet och konstnärens ansvar. Längs väggarna talar monumentet med snabb teckning, längs fönsterraden molnlika pratbubblor där betraktaren själv kan föra dialog, en medvetet tillyxad blyertsfågel i jämntjock passepartout och jag kommer på hur ful den är, Milles ”örn”. Vilken o-Milleslik koloss, ser inte alls ut som om den kunde lyfta! ”Ja, eller hur, alldeles statisk”, säger konstnären, som också för in skuggan av monumentfågeln i ett alldeles nytt, tillfälligt verk på Stadshusgården i Gävle.
Alexander Vaindorfs goda vilja, det informella men genomlysta, det särpräglade men utvidgade i hans ”undersökning” tilltalar mig mycket. Han irriterar som den där sårskorpan man inte kan sluta klia på och poetiserar med sin uppdragna, snirkliga brevskrift till oss och slutar aldrig ställa frågan: Finns det ett kollektivt minne – eller endast enskild förståelse? Kanske till och med förlåtelse, tänker jag.
Alexander Vaindorf (född i Odessa, Ukraina) är noga med att lyfta diskussionen, det är inte krav på avbön, censur eller flytt vi ser, samtidigt framgår klart svårigheten i att förstå Millesgårdens förnekande av historien – och ryktet.
Historien vilar också i Lia Perjovschi energiska ”minnesanteckningar” över sitt eget öde i Rumänien i synnerhet – ”när vi blev fria hade vi missat så mycket samtidshistoria, jag besökte varenda museum jag kunde! – och i närheten av Gävles monument i allmänhet.
Runt om i staden, på strategiska platser, placerar hon sina grafiska delar ur sitt enorma ”Museum of Knowledge”, inspirerad av Malreaux konstfilosofiska ”Le musée imaginaire”. De är vad de är: jättelika associations- atlaser eller som kladdblock vid den forntida stationära telefonen, men varenda en av dem har ett arteget, humanitärt tema – och en kärna. Se upp för kartorna!
Det är ett idésprängt men gestaltat Monument Konstcentrum visar upp.
Ändå kan jag inte låta bli att sakna Gävle lite, lite, om vi nu är en så stor skulpturstad och Jens Salander har hängt på projektets programpunkter, var är rent fysiskt hans skulptur Ruin i det här?
Hur kan jag skriva det här tänker jag, som inte ens sett Ruin där den nu vilar, vid Borgarskolan, mot Västra Vägen.
Så jag beger mig dit på fredagseftermiddagen och inser vad jag missat: Ett grekromerskt postmodernt minnesmärke... och jäklar, vad bra det är! Ett Monument, en Ruin, som borde stå mitt på Stortorget (den har ju flyttats förr, från Hedesunda till Gävle).
Flytta den dit, KC, och på vägen hade den kunnat landa i denna monumentala utställning.























