...föds våld, våld, våld. Verkligen?

Nä, men för första gången har han känt olust när han har jobbat, säger han.

Han har varken utsatts för våld själv eller varit med i nåt benknäckargäng, ser sig inte ens som en våldsbenägen person, men den Jonte Nynäs som konstintresserade lärt känna – den milt jovialiske, men med en twist – är på Kulturkiosken för alltid borta.

De nuvunna tankarna kring våldet, hur det uppstår och hur avtrubbade vi kan bli, har tänkts klart eller till den gräns då de slutligen materialiserats, mejslats fram i två sammansatta installationer.

Det började kanske redan när han gick Konsthögskolan i Umeå, med en kurs i ”Kön och makt” vid sidan av, ändå inte våldsrelaterat, men kurslitteraturen hängde med, sociologi, psykologi, protokoll och statistik.

Så matades han liksom vi andra, är en ”bläddrare” säger han när vi snackar kvällspress, och började att undersöka våldet, det som ”hur hemskt det än blir, fortsätter ändå”. På vernissagekortet en hårlock, skönbilden av ett dna?

Här två installationer som kräver sin man eller kvinna, men det finns inga moralkakor insmugna mellan stroboskopen hos Jonte Nynäs, ändå har han tvättat bort alla twistar.

Catrine? Jo, det kan vara da Costa – är det viktigt? Nej, varje besökare har rätten att göra sina egna tolkningar, den bör (får) man inte ta ifrån dem.

Två rum, där det första från vägg till vägg, golv till tak är inbäddat i någorlunda genomskinlig tjockplast, lite av slutenvårdkänsla.

På meterhögt podium i mitten av rummet, tomt och vitmenat, ett hus, eller sinnebilden av ett hus.

I drömmen står huset för oss själva. Detta är fintimrat med liten trädgård kring och ur podiet stiger ett surrande, som om våldet tog sig ton för vi hör det inte – inte förrän någon stänger av – och hör vi det inte ser vi det inte heller.

Vi har blivit som ormarna, utan hörsel.

Är det ett slags tillvänjning, i stället för norm, han är ute efter? Föds den ena ur den andra?

I nästa rum: Vi kliver in och de fyra stroboskopen slår på, pumpar ut ljuset snabbt och stötvis.

Ett riktigt fint discogolv, visserligen med epileptikervarning, men tillräcklingt suggererande – om det inte var för skriken, de många och gälla människoskriken, kvinnoskriken som plötsligt startar och accelererar, reproduceras ju längre in i rummet vi kommer. Till slut måste vi, faktiskt, springa ut.

Jag tänker kroppsdelar (hittade man någonsin huvudet?) och jag tänker stolthet och griftefrid.

Hur relationellt är detta, undrar jag bakåtsträvande (jag vill ju ha Jonte Nynäs som ironisk-jovialisk, ju!), men han skakar på huvudet.

Här står verken själva, här finns ingen plats för möten och medverkan och ingen dokumentation. Utom i kväll då kanske, då han gör en performance i plastrummet, klockan 19, ett utförande som garanterat kommer att förvandla rummet. Mer vill han inte säga.

Vågar vi, mitt i all plast, gissa på att det kommer att bli kladdigt?

Här får jag ont i huvudet, här vill jag gå ut.

Är det det han vill?

Han rycker på axlarna och jag har fortfarande huvudvärk.