Gud, så bra det blir!
Relaterat
Artikelbilder
Medgiven medhjälp (blyerts, slagaluminium på papper), beskuren.Fotograf: Lars Wigert
Att vakna osams (blyerts på papper)Fotograf: Lars Wigert
Fakta
Konstcentrum
Jenny Granlund
”Att hoppa över skaklarna”
29/8 - 13/9
Märkliga teckningar i sanning. Stora i blyerts på papper. Storskaliga kanske man också kan kalla dem; med gäckande, roliga titlar.
Hela utställningens titel – anger riktningen ”Att hoppa över skaklarna”.
För det är ju så. Jenny Granlund spränger gränser. Så här får ju inte teckningar se ut. Egentligen.
Teckningar ska vara ett slag stilövningar, har vi ofta fått för oss.
Det är som om Jackson Pollock varit i farten. Minus färgen då. Men liksom samma attack. Övermålningar, eller säg ”överritningar”. Spontanistiska grepp, men på solid grund.
Jenny Granlund kan nämligen teckna. Har till och med gått på Mejan. Modellteckningen är ju som Peter Dahl brukar säga all konsts grund.
Men Jenny Granlund har ett sånt fritt förhållande till den här grunden. Hon är så säker att hon kan koppla av.
Hon har målat tidigare, förstås, men inser att det kan bli lite för enkelt med färg. Det är ju så tacksamt att klatscha på med färgerna. Kan rent av bli insmickrande. Problemen leks bort.
Men så ser jag ändå lite färg här. Lysande blått, åt turkos till i några verk. Måste fråga vad det är. Jo, det är slagaluminium, silverfärgad. Men den tar upp himlens färg därutanför, låter evigheten speglas i ett färgackord.
Så mycket detaljer det är, tänker jag när jag går omkring och försjunker i bilder som heter saker som ”Man borde kanske veta hut”, ”Så snopet det blev”, ”Intetsägande indicier”, ”Beroende på humör”.
Tar det inte tid att få sådana här saker färdiga? Jag är tvungen att fråga.
Jo, det gör det. Kan ta ett halvår. Men hon skulle behöva tio månader.
Mönstren är mönstergilla (förlåt!). Fotografen Wigert som kan sitt 60- och 70-tal påpekar att det är lite psykedeliskt. Minus färgen då. Och då ser jag det . Minns ni sådana där posters från San Fransisco; satt i varje studentrum med självaktning. Eller skivomslagen från de där åren.
Det är något kul med hela den här utställningen. Något mycket tilltalande. Något mycket annorlunda.
Precis som hon säger det i den där titeln: ”Man borde kanske veta hut”.
Jenny Granlund vet inte hut – se där hennes storhet. Hon ritar på; tålmodigt. Ser vad det blir.
Och Gud så bra det blir!
