Nöjer sig inte längre kritiker med att noga läsa den text de har i sin hand och förstå den utifrån dess egna förutsättningar: kräver de i vår interaktiva epok att få räcka upp handen och ställa frågor direkt till upphovsmannen?

Crister Enander recenserade mitt ”Det parapornografiska manifestet” i Gefle Dagblad den 21 juni. I likhet med ett par andra av bokens kritiker erkänner han att det inte är alldeles lätt att helt förstå texten. Gott så: inte heller jag begriper fullt ut varje passage i detta delvis vildsinta arbete.

Men till skillnad från dessa andra kritiker känner Enander sig inte eggad av denna obegriplighet. Tvärtom väcker den hans misstänksamhet. Han hittar ingen mening med manifestet. Han väljer då att se det som ett uttryck för en ”systematisk PR-verksamhet” och som en onödig ”programförklaring” för min egen verksamhet som förläggare och författare.

Delvis kanske detta beror på att en del av de parapornografiska pionjärer som jag tar upp i boken är författare jag själv publicerat på mitt förlag. Och visst: efter att jag skrivit klart texten insåg jag att den fungerar som svar på vissa frågor jag hört till leda under snart tjugo år som förläggare av erotisk eller pornografisk litteratur. Folk har frågat ”hur skiljer sig dina böcker från vanlig porr?” och ”är det porr eller erotik” – frågor jag ofta haft svårt att besvara i brist på begrepp.

Här kommer ”parapornografin” in. Ordet syftar på möjligheten av att arbeta med en obscen kultur bortom porrindustrins skändligheter och antiporrens moraliska invändningar. Det handlar inte om att som Enander påstår göra porren ”mer salongsfähig”, utan tvärtom att ta in antipornografins rättmätiga kritik av porren för att skapa en upphetsande konst: därav min betoning av Andrea Dworkins texter.

Så till recensentens tre frågor. Den första handlar om vad som menas med den här meningen: ”Som en 2000-talets motsvarighet till ’det knapplösa knullet’ föreslår parapornografin ’det jaglösa runket’.” Enander invänder: ”Den som masturberar sitter eller ligger väl likväl kvar där och smeker sitt kön och glor på avklädda människor vad du än skriver? Eller hur?”

Problemet är bara att det som Enander beskriver i sin invändning inte är ett jag eller ett subjekt, utan en kropp. Och det som jag i mitt manifest tydligt har förordat är en parapornografisk mystik, som angriper just det stabila jaget via kroppen och öppnar upp den för en gränslös njutning som inte bekräftar identiteten.

Detta leder oss till hans andra fråga: ”hur ser en ickeeuklidisk kropp ut?” I manifestet talar jag aldrig om en sådan kropp, utan konsekvent om en ”ickeeuklidisk anatomi” vilket är något helt annat. En anatomi är en karta över eller schematisering av kroppen, inte kroppen själv, på samma sätt som en geometri kan ses som en schematisering av verkligheten men inte verkligheten själv: den är dessutom på en och samma gång deskriptiv och normativ, på en och samma gång ett försök att avbilda och att forma världen.

Begreppet ”ickeeuklidisk anatomi” öppnar sig för flera tolkningar: de skulle kunna vara fenomenologiska, surrealistiska, ockulta, biopolitiska. Det viktigaste exemplet i manifestet är Hans Bellmers berömda konstverk ”Dockan”. Om Enander läst mer noggrant hade han hittat denna ingång till läsning: ”I stället för en kropp med en insida som kan kläs av stipulerar den kroppen som en oändlighet av rörliga sidor.”

Enanders sista fråga är rimligen menad som en förolämpning. Det intressanta med den är att han genom att fråga ”hur gör du själv när du onanerar”? förvandlar sig själv till ett medvetslöst exempel på just den kultur som manifestet kritiserar i sina båda första kapitel: en civilisation som förlorat känslan av mening och verklighet och som försöker återupprätta dessa genom att klä av, gång på gång, för att genom att bejaka lögnen skapa sanning.

Men sanning skapas inte genom platta frågor utan genom tänkandets arbete.

Carl-Michael Edenborg

Svar: Carl-Michael Edenborg skriver: inte heller jag begriper fullt ut varje passage i detta delvis vildsinta arbete. Kunde just tro det!

Jag ska ha detta i åtanke när jag under de kommande sommarmånaderna med eftertankens envisa idisslande ska försöka förstå vad formuleringar som denna egentligen betyder: en parapornografisk mystik, som angriper just det stabila jaget via kroppen och öppnar upp den för en gränslös njutning som inte bekräftar identiteten. Ett stabilt jag som inte bekräftar identiteten – vet verkligen Edenborg vad han säger?

Och när Edenborg sedan avrundar sitt mångordiga men märkligt substanslösa svar med att skriva att jag har förvandlat mig till ett medvetslöst exempel, vill jag bara påpeka att jag är vid fullt medvetande. Hur det är med Edenborg är jag däremot alltmer tveksam till.

Crister Enander