Vad vetenskapen har sagt om hur vi tänker, är att vi sällan själva sorterar den information vi uppfattar, eller bedömer hur vi skall hantera olika uppgifter. Istället överlåter vi denna uppgift på det filter som våra tidigare upplevelser och åsikter skapar åt oss; detta kallas på psykologspråk top-down information, vilket innebär att vår förförståelse för en uppgift avgör hur vi löser den. Ändrar vi förförståelsen, så ändrar vi kapaciteten, och benägenheten, att utföra uppgiften.

Detta innebär å ena sidan att samhället, genom terapi och diskussion, kan ändra insikter och förmågor på ett snabbt och smidigt sätt, och snabba upp exekution inom givna protokoll genom att standardisera processerna som leder dit; å andra sidan stänger för mycket tillit till dessa filtersystem av möjligheten att få nya idéer.

Alternativprocesseringssystemet, bottom-up, innebär ett konsistent empiriskt förhållningssätt av ifrågasättande, prövande och nytänkande. Detta är kostsamt att omfatta för vilket samhälle eller organisation som helst, därför att varje individ eller systempartikel som omfattar det, också kräver dubbelt så mycket tid för att låta sig övertygas om att följa och lyda: detta eftersom styrkeargument av karaktären ”för att jag säger det”, ”för att vi alltid har gjort så” eller ”för att det förväntas av dig” inte räcker för dessa individer. Det är fullt begripligt (om möjligen sorgligt för vetenskap och kreativ glädje) att man i stort sett undviker att uppmuntra dessa processer, eftersom de slår ut den bekvämaste av de auktoritetskällor som samhället (och organisationen) har att tillgå; den traditionella auktoriteten.

Detta sagt, så finns det en kostnad i att på detta sätt ignorera bottom-up processer.

Man måste i högre grad gardera sig inför de negativa sidorna av det mer resurseffektiva, konformistiska, sättet att tänka som representeras av top-down-processerna. Den främsta potentiella kostnaden är det som brukar benämnas stigberoende, eller groupthink i mondäna cirklar. Detta innebär att man till den milda grad förlitar sig på ett förklaringssystem, att man slutar att lyssna till andra informationskällor, och därmed försöker sig på saker som att torka katten i mikrovågsugnen.

Botemedlet emot detta är bredd i källor och förståelser, vilket i akademiska sammanhang i slutändan innebär att man måste ty sig till fler än ett ämne för att undgå att fastna i institutionskulturer. Där fyller humaniora en funktion, oavsett hur oanvändbar den kan te sig i större sammanhang (och även detta måste te sig diskutabelt, om man betänker att exempelvis Foucault var idéhistoriker). För Gävle studenters (och deras framtida arbetsgivares) skull, så vore det därför olyckligt att göra för stora nedslag på dessa utbildningar.

Truls Ljungström