Regionaliseringen kan vitalisera kulturlivet är Björn Gunnarssons budskap på GDs kultursida 11 januari, förutsatt att politikerna får upp ögonen för vad kul det är att ”glänsa på premiärer och vernissager”.  Inget ont i det, tvärtom, men är det allt? 

Den halländska framgången med att skapa en regionalt förankrad kulturplan kan inte kopieras. Även om befolkningsantalet är lika stort i Halland som i Gävleborg, så är regionerna inte särskilt jämförbara, vilket dock Björn Gunnarsson – välvilligt – tycks mena.

En viktig skillnad mellan Halland och Gävleborg är att den förra regionen är omgärdad av två storstadsområden: söderut ligger Öresundsregionen med Malmö och Köpenhamn och norrut Göteborg. Hela sträckningen förbinds med en livligt trafikerad järnväg som slutar i Helsingør. Ett blodomlopp som dagligen tillför nya impulser genom den ström av människor som pendlar, turistar eller av andra skäl är i farten.

En annan viktig skillnad är befolkningsstrukturen. I Gävleborg  har 16 procent av invånarna treårig eftergymnasial utbildning, mot 20 i Halland.  Kulturkonsumenterna (de på premiärer och vernissager) finner man oftast bland högutbildade.  

Ingen region är den and­ra lik utan varje region måste forma sin egen kulturplan. Samverkan är honnörsordet. I vår region är behovet av fortsatt satsning på utbildning, både folkbildningen och den högre utbildningen, stort. Högskolan i Gävle, med forskning och utbildning inom humanistiska ämnen som historia, litteratur, film och media, borde vara en självklar partner i en sådan diskussion.

Kulturpolitiken och -planen kan få en ännu större betydelse om man lägger till mediepolitiken. Det är inom de områdena som våra unga känner sig hemma. I en nyligen gjord undersökning av ungdomarnas fritidsvanor i Gävle är internet den plats de tillbringar mest tid. 

En kritik mot den nya kulturpolitiken är att den bygger på en förlegad föreställning om kultur som en lokal företeelse  för redan fräls­ta, särskilt om man rör sig utanför storstadsområdena och Operahusen i Stockholm och Göteborg.  

Det måste bli en ändring! Vi behöver en kulturplanesatsning som tar tillvara regionens potentialer, som spränger gränserna och bryter ner de vattentäta skotten mellan institutionerna och eld- själarna, mellan kulturen och and­ra näringsgrenar, mellan generationerna, en kulturplan som satsar på kreativitet och nyskapande. 

Eva Åsén Ekstrand

Svar:

Ekstrands fel om nya modellen

Poängen med min artikel var inte så mycket att det skulle råda någon exakt likhet mellan Gävleborg och Halland, som att regionbildning och samverkansmodell kan få fart på lokala politiker när det gäller kultur.

Självklart måste Gävleborg formulera sina egna strategier ut­ifrån sina egna förutsättningar och behov. Eva Ekstrand bidrar ju redan med ett litet utkast i slutet av sin replik.

Sedan tror jag Ekstrand har fel när hon påstår att den nya kulturpolitiken ”bygger på en förlegad föreställning om kultur som en lokal företeelse för redan frälsta”. Tvärtom är nog samverkansmodellen med sina betoningar av involvering med civilsamhället, kartläggning av lokala behov och satsningar på lokala utövare redan rätt mycket inne på den nedbrytning av vattentäta skott som Ekstrand talar om.

Så verkar det i alla fall bli i Halland.

Men oavsett vad kulturplanerna till sist innehåller, och hur de sedan fungerar i praktiken, så är det stora framsteget med kultursamverkansmodellen att lokala och regionala politiker tvingas tänka till om kulturpolitiska mål.

För inte alls länge sedan var det en ren utopi att en kommun eller ett landsting skulle ha en kulturplan över huvud taget.

Björn Gunnarsson