Gunnar Coldings bok ”Blåst på musiken”, med angränsande tematik, kom ut 2007.

Nyutkomna ”Under omprövning” (Axess förlag, recenserad i GD 11 oktober) tar upp det kontroversiella ”samhällsproblemet” med att alla viktiga positioner i kulturbranschen lever i symbios med varandra. Åtminstone sedan tidigt 70-tal.

Min övergripande slutsats kokar ner till något så trivialt som att modernismens gärningar och ogärningar begås huvudsakligen för att man kan begå dem.

Någonstans har en konstnär, apropå definitionen av vad som är konst, sagt offentligt: ”Konst är det som man kan komma undan med”... Minns dock inte var av alla ställen jag läst det på. Den som inte tror att denna pragmatiska kultursyn är ägnad att sänka ribban avsevärt, lever i en fantasivärld eller är helt okunnig om vad som egentligen krävs för att bli upphöjd till betald/beundrad konstnär/kompositör även i publikens ögon.

Här hävdas inte att alla utövare från början är fullt medvetna om sina oklara bevekelsegrunder. Min erfarenhet i kulturvärlden är, att de flesta yngre förmågor i stället ”tar skydd” bakom ett antal gurus, som alibi, för att sedan själv skapa i deras anda. Nu ska somliga misstolka detta som att jag är emot männi­skors skaparglädje. Det är jag inte!

Men, när hela den traditionsbundna högkulturen i slutänden alltid blev underställd en generell publiks acceptans, innan den upphöjdes till stor konst och innan någon guruförklarades, gör man tvärtom med dagens modernism. Nu beställs – presenteras – lanseras – hypas – betalas ett nytt verk långt innan det ens nått publiken. Då måste man protestera. Stora medier – läs SR och SVT – gör reportage där ingen, vara vem det vara månde, sedan vågar göra något annat än att gilla läget eller säga något annat än politiskt korrekta saker.

En viktig orsak till att man lyckats få publiken att till synes ”tiga och samtycka” till modernismen, är myten om att stor konst per definition är så svår, djup och komplicerad, att den antagligen övergår den enskildes bedömningsförmåga. Finns det något ”enklare” än ”Beethovens nia”? Finns det något enklare än ”Förklädd Gud” av L.E. Larsson och Hjalmar Gullberg? Vad är det för kommersiell ytlighet i deras verk? Vilken kommersiell ytlighet finns det i Kurt Atterbergs 6:e symfoni? Den som vann en internationell kompositionstävling redan på 20-talet men nästan aldrig spelas?

Historien visar tack och lov, att om man underställer nya alster den ­stora kulturintresserade publikens acceptans, leder det inte alls bara till att ytliga kommersiella symfonier, operor eller romaner komponeras, vilket somliga fortfarande hävdar.

Summa, kulturlivet ser ut som det gör, därför att alla som har egna ekonomiska intressen i branschen, hela tiden anses ha tolkningsföreträde och därför egentligen tillåtits tala i egen sak. Det är antagligen någonstans just där, mellan plånboken och hyran, som vi bl. a. ska söka förklaringen till det ständiga tjatet om behovet av nyskapande. (läs nya beställningar)

Hur många konstnärer anser inte att de är forskare som utforskar gränserna. Men i forskarvärlden är det A och O att underkasta sina rön en noggrann analys och prövning av en ev giltighet för mänskligheten i stort. En sådan ”prövning” har gjorts av t. ex. atonalitetens relevans, men nonchaleras fullständigt av etablissemanget. Och man kommer undan med det...

Gunnar Colding fd kammarmusiker