Vart tog själva konsten vägen i diskussionen om Konstcentrums utställning Om ljuset tar oss? Märkligt vad den lyser med sin frånvaro, när det hela reduceras till en fråga om ramverkets korrekthet och giltighet, klätt i anklagelser, fixerad tankekonstruktion. Vad har Viktor Rosdahls måleri, utställningens verkliga kraftcentrum, med attentatet i Norge att göra? Bär konsten på något förvrängt vis skuld till det som skett? Gör black metal-scenen det? Rosdahl skildrar sitt eget liv och egna erfarenheter, där black metal är en del men inte orsak, huvudsak. Farligt? För den som är mörkrädd kanske. Fascinerande? Det är att förminska, betrakta utifrån. En annan möjlig hållning är att anta den inbjudan konsten räcker, möjligheten att känna igen sig och uppleva det egna mörkret i en märklig mix av sorg och tröst. Till det kan inga programblad, inga smarta förståsigpåare hjälpa oss, där står vi nakna om vi vågar och förmår. Det är vad konst handlar om för några av oss, en djupare väsentlighet långt från intellektuella hårklyverier där den vinner som klyver bäst.

Camilla Dal