Vår utställning vill uppmana till ­reflektion och självreflektion. De inbjudna konstnärerna har på olika sätt konfronterat sitt eget mörker. Viktor Rosdahls måleri är delvis en bearbetning av en uppväxt präglad av våld. Petr Davydtchenko berättar i utställningens informationsblad om hur han påverkats av sitt möte med nynazistiska subkulturer i St Petersburg och de gemensamma beröringspunkterna med black metal. Daughters of Valhallas video ”Giants of Yore”, med musik av Burzum, beskrivs av Arbetarbladets recensent som ironisk. Deras andra verk ”Heimdall – Valhalla Border Surveillance”, kallas av GD:s recensent för ”en motbild till den förljugna nationalistiska mytbild vi ständigt har anledning att ifrågasätta”.

Det är intressant att olika besökare kan tolka en utställning på så olika vis och vi välkomnar denna diskussion.

Vi vill påpeka ett faktafel. Kindstrand skriver att vårt informationsblad inte innehåller något om högerextremism. Ingenting om våldet i Vikernes och hans likasinnades spår. När vi i själva verket har skrivit om såväl våldsförhärligande, som det antikristna, mord och kyrkbränder.

Det är sant att vår utställning riktar sig till en allmänhet som inkluderar hårdrockare. Var det skadliga ligger i det är svårt att se. Get­away-festivalen var en omvittnat fredlig tillställning. Och även om utställningen lånar titeln från en skiva av Varg Vikernes Burzum är det inte en utställning som går hans ärenden.

Amos Oz uttrycker i ”Hur man botar en fanatiker” förhoppningen att humor kan bidra till att bota och förebygga extremism. Förmågan att skratta åt sig själv, att inte ta sin egen person på för stort allvar, är avgörande menar Oz. Kanske kan t.ex. Daughters of Valhallas verk fungera som en sån skrattspegel för den som använder nordisk mytologi för att motivera nutida raskrig. Verket använder just humorn för att kommentera den exotiserande bild av det nordiska som finns både här och i vår omvärld. Det skulle vara ­intressant att veta hur Varg Vikernes skulle uppfatta videon där hans musik är med.

Anders Breiviks världsåskådning har växt fram i vår samtid och har spridning, kanske särkilt rädslan för islam. Det var tydligt på de initiala reaktionerna efter sprängdåden och skjutningarna i Norge. Ett exempel bland många är Gefle Dagblads ledare dagen efter dådet som enbart spekulerade i muslimer som möjliga gärningsmän.

Ibland är inte världen så enkel som vi önskar, ibland går det inte att dela upp världen i vi och de andra. Utställningen ”Om ljuset tar oss” är ett försök att skildra människans obehagliga sidor och känslor av ilska och hat. Varg Vikernes har kanaliserat sina aggressioner på tre olika sätt, han har gjort fantastisk musik, han har begått fasansfulla brott och han fortsätter att sprida antisemitiskt dravel. Vi bär alla på känslor av hat, rädsla och förtvivlan. Frågan är vad vi väljer att göra av dessa känslor.

Joakim Forsgren, konstnär och curator för Om ljuset tar oss

Carl Bergström, intendent på Konstcentrum och curator för Om ljuset tar oss