Varg Vikernes har just avtjänat ett 16-årigt straff för mord och mordbrand. Han deltar nu med sin musik i Gävle Konstcentrums sommarutställning ”Om ljuset tar oss”. Det är också han som givit utställningen dess namn.

Det egendomliga är att Konstcentrums utställningsmakare inte diskuterar hans politiska budskap.

Inte ens efter tragedin i Norge.

Utställningen ”Om ljuset tar oss” består av verk från tre konstnärer som inspirerats av Black metal-­rörelsen. Utställningen är sannolikt tänkt som ett frieri till den stora publik som kom till Getawayfestivalen. Varg Vikernes och hans enmansband Burzum tillhörde en gång i tiden den norska Black­metalvågens största.

Vikernes ideologi är en mix där nynazism och hednisk tro är huvud­ingredienser. Han utgår från samma slags idéer om blod och renhet som finns i Anders Behring Breiviks manifest. Precis som Breivik åberopar han Norges historia, traditioner, myter för att definiera sig mot ”de andra”. Men där Breivik ser hotet växa ur islam, så menar Vikernes att det kommer från den judisk/kristna kulturen.

När Vikernes greps hittade ­polisen över 100 kg sprängämnen i hans hem. Många menar att han planerade att spränga Nidaros­domen i Trondheim. Vikernes har levt tämligen stillsamt sedan frisläppandet, men har börjat blogga flitigare efter Norgemassakern.

Den musik vi hör i Gävle skrev han i fängelset. Den är färgad av hans allt djupare kritik av den moderna västerländska kulturen och på Konstcentrum ledsagar den i ett videoverk av Monica Winther och Kjersti Vetterstad, som skärskådar gestalter i den fornnordiska mytologin.

Alla installationerna i utställningen vill nog få oss att tänka kring svåra frågor om ursprung, mörker och nationalism. Problemet är att Konstcentrum presenterar utställningen som om detta framför allt var en fråga om estetik. I salarna finns inga texter. Det lilla bladet man kan få i receptionen berättar om blackmetalgenrens estetiska medvetenhet. Och där finns också en del på konsthallssvenska om ”transformatoriska återkopplingar till konsthistorien” och liknande.

Men inget om högerextremism. Ingenting om våldet i Vikernes och hans likasinnades spår. Och värst av allt: Inte ens efter 22 juli tog sig Konstcentrum för att sätta sin utställning i ett större sammanhang.

Det håller förstås inte i en tid som förtvivlat försöker förhålla sig ett massmord som har sin bakgrund i just den här sortens tankefigurer.

Konstcentrum i Gävle är en institution finansierad av Gävleborna, som har i uppdrag att lägga stor energi på pedagogik och kommunikation kring samtidskonst. Om curatorerna väljer att handskas med en fråga som just nu diskuteras över hela världen måste de givetvis vara extra omsorgsfulla med att förklara sina motiv och utgångspunkter. Framför allt måste de arbeta med ett relationellt tilltal och vara ärligt intresserade av publikens svar.

Jag befarar att Konstcentrum ville flirta lite med mörkret. Sådant är tyvärr alltför vanligt i kultur­etablissemangets värld. Men så kom verkligheten in, som en isig vind från väst, och förvandlade ­deras utställning till en grotesk grimas.

Jag skulle väldigt gärna vilja ­veta hur utställningsmakarna på Konstcentrum tänker om det här.

Jag skulle också vilja vet hur de ser på oss, vi som är den tilltänkta publiken. Men framför allt vill jag veta hur de tänker om konstens koppling till samhället.

Utställningen är öppen två ­veckor till.