Så nalkas julen och i år är den klädd i en riktigt vit och vintrig skrud, så som jag minns den från barndomen i trakterna kring Kristinaplan. Då man simmade i Strömbadet, åt knäckäpplen, pluggade på Läroverket, köpte misslyckat i bakdörren till Diethelms konditori och det levande torget inte hade fått konkurrens från ett kommersiellt och välbesökt Valbo. När Brynäs låg i topp och Tigern, Håkan Wickberg och Tord Lundström gjorde PR för staden. Och vi mindes Lill-Strimma och Tommy Öström för det dom gjorde på isen och inte på lokal…

När hamnen i Gävle var en hamn och fisktorget var ett torg. När gamla briggen Gerda var något vi var stolta över, trots att den ruttnade bort nere vid Dalapalatset.Jag minns också de ändlösa promenaderna upp och ner för Ströget, där man försökte smita in på Antons Vinrestaurang för att få sig en liten flaska starkvin, trots att man inte hade åldern inne. Om man då också fick sällskap på Ströget med Gunilla, så var kvällen räddad…

Gävle har alltid haft en stor och viktig plats i mitt sinne och minne. Gävle har alltid varit en plats, som jag längtar tillbaka till. Därför har jag, med skiftande framgång, sökt mig dit i olika ärenden.

Jag har brytt mig om de idrottsliga fram- och motgångarna. Jag har försökt hålla mig uppdaterad med vad som sker på den kulturella scenen. Jag pratar stolt om hur man lockade dit Peter Oskarsson och fick Folkteatern att bli något man nämnde med respekt i övriga kultur-Sverige. Många minns säkert ”Den stora vreden” och ”Amledo” med Tomas DiLeva i huvudrollen. När Atlasområdet och Gasklockorna skulle bidra till att uppfylla Gävle kommuns visioner om att Gavleån skulle vara stadens pulsåder, att området kring ån skulle sjuda av liv och att det längs kusten skulle finnas möjligheter till rekreation, kulturupplevelser och turism. Vilken fin tanke!

När Tomas di Leva, Skottes Musikteater och Mora Träsk var något man var stolt över i vissa kretsar i Gävle. Men, så kom skåningen Ale Möller och, likt Näcken, förförde kulturtanterna i Gävle. Han blev frontfigur i ett samarbete som skulle göra Konserthuset till ett aktat namn bland världens spelplatser för världsmusik. Och…? Hans konsert med lokala musiker på konditori Pigalle blev väl nyskapande, omtalat och accepterat av gävleborna?

Tänk när man fortfarande trodde att Gävle var en levande hamnstad. Men så byggde man bron till Alderholmen, sökte värdskap för Tall Ships Race och blev mäkta förvånade när man, kanske, förstod att det inte fanns plats för alla fantastiska båtar i en hamn där man stängt av inloppet till stadens puls.

Jag ska inte ta upp den trista utvecklingen med nya briggen Gerda, mer än att den dög som front när man sökte Kulturhuvudstadsåret 2014, seglade till Visby och visade upp Mats Öström i rosa slips…

Jag ska inte ta upp ansökan om att arrangera Kulturhuvudstadsåret 2014, mer än att jag har läst vartenda papper i den, vet varför man inte fick det och förvånas över att Kultur & Fritid tycker att det var en bra ansökan. Inte förankrad hos Gävleborna, men vad gör väl det? Säger jag som tycker att vissa delar av kulturutbudet måste bli folkligare för att lyckas!?!

Vad som händer med de vackra och spännande Gasklockorna har jag ingen aning om, men hoppas att där snart sjuder av spännande, kulturellt liv. Som det är nu är det alltid en ödslig plats, när jag besöker den. Men, jag hoppas att Anna-Karin Ferm & Co lyckas bättre där än med Kulturhuvudstadsåret. Det ryktas om att några av de förslag, som inte funkade i ansökan till 2014, ska förverkligas där. Och det låter ju hoppfullt…

Själv har jag föreslagit att man, i Gasklockorna, skulle spela en symfonisk sångsaga som heter Gerda, skriven av Bo Wastesson och Gudrid Hansen. En sannsaga om ett levnadsöde som ändade när ett skepp, snarlikt Gerda, förliste på sin väg med last till Gävle. Ett, förutom Symfoniorkestern, finansierat projekt, som dessutom hade blivit TV. Skulle kanske ha passat bra som en del av Gävle Marinfestival, men så blev det nu inte.

Apropå Symfoniorkestern och den debatt som varit, så spelar den ungefär 25 - 35 konserter per år. Radiosymfonikerna spelar runt 80 - 90 gånger i år… Men Jultomten har ju givit Gävlesymfonikerna en välkommen julklapp, eftersom dom fått äran av att agera kompband till Salem Al Fakir på Dalhalla kommande sommar. Kanske har någon kommit på att gränsen mellan bra och populär musikkultur och en elitistisk syn på vad man sysslar med inte alltid är sjumilakliv ifrån varandra…

Gävle är en vacker stad. Gävle är en stad man inte bara borde åka förbi. Gävle borde leva och sjuda av liv och aktiviteter, inte bara runt det nydesignade torget. Jag hoppas att någon eller några lyckas med det. För där finns potential…

Så, än en gång God Jul, Gävle! Med en förhoppning om att bocken får stå kvar och en ärlig önskan om att det blir ett blomstrande, spännande och populärt kulturår, 2011.

Bosse Westlund