Vid det här laget torde de flesta veta 1) att Gunnar Colding ser som sin största mission att med vetenskapens hjälp bevisa att viss sorts musik är o-musik samt att alla som tycker annorlunda ingår i en sammansvärjning.

2) att jag tycker annorlunda, det vill säga att ingen musik är att betrakta som o-musik. Colding tycker att experter ska (kan!) avgöra vilken musik vi förmår tycka om och varför. Jag föredrar att lyssna, spela och uppleva. Aldrig ska vi mötas,

ytterligare diskussion därmed onödig.

Jag kan dock inte låta bli att undra om Colding också tycker, att vi enbart ska titta på konst från 1800-talet samt läsa litteratur från samma sekel, då allt annat är olämpligt, rentav skadligt. Kanske kan vi läsa om det också i orakelmagasinet Axess?

Ja, det vet jag att vi kan, tidskriften är nämligen inte okänd för mig och säkert kan den vara någon osäker människa till hjälp. Själv fördrar jag dock att uppleva konst, litteratur och musik utan att ha någon regelbok framme. Inte läser jag i någon tidning vad jag ska (kan!) tycka om och hur och varför det är så.

Om jag ska rekommendera något är det i stället regelbundna stunder med lämpligt musikinstrument, i de fall sådant finns att tillgå (annars går det bra med husgeråd också samt sång, vissling ­eller fingerknäpp).

Vidare rekommenderar jag så många konsertbesök som möjligt. Öppna öronen, umgås med musiken, vandra i dess vida rike. Då blir humör och hälsa bättre.

Vi kanske rentav ses, Colding och jag – för trots att jag aldrig sett honom, vare sig i Gävle Konserthus eller Drottningen, Sandviken, utgår jag ifrån att han, med sitt stora engagemang och musikintresse, är en flitig konsertbesökare.

Camilla Dal