Egentligen tog jag mest till orda för att ge läsarna ytterligare en chans att se hur upprörda modernisterna blir, om någon plötsligt ifrågasätter deras ”hävdvunna ”tolkningsföreträde, och därtill har mage att hänvisa till seriös psykologi/filosofi forskning. Enligt den behöver man inte/går det inte att ”få in i sin skalle” verk som inte respekterar den musikaliska grammatiken. Det vill säga ljuden/musiken går in genom ena örat och ut genom det andra, utan några bestående upplevelser. Detta beror på att arbetsminnet i hjärnan inte fungerar vid atonal musik. Musiken uteblir då.

Den grammatiklösa/atonala musiken kan därför aldrig bli mer än summan av noterna, om det ens finns några noter. Det är när 2+2=5 som (konst)musik uppstår. Allt annat stannar vid ”organiserade” toner/ljud. Romanen ”Tusen och en natt” eller dess symfoniska motsvarighet (Sheherazade) och 98 procent av all annan musik som skrivs, har ett förkrossande övertag, just genom denna sin förmåga. Detta är förklaringen till varför det är så svårt att bli äkta kompositör i klassisk (tidlös) musik.

Därför har mänskligheten hittills aldrig kunnat uppbåda mer än en handfull sådana per generation. Utom just nu, efter andra världskriget, främst i Sverige – Tyskland – Frankrike, då vi bara i Sverige, plötsligt har 330 ”auktoriserade” medlemmar i Föreningen Svenska Tonsättare, FST. Dessa fungerar i praktiken som en fackförening bestående av ”experter” Många ur den skaran verkar mer som lobbyister, jurymedlemmar, stipendiebeslutare och remissinstanser än som producerande kompositörer. Merparten sitter i Stockholm och utövar påtryckningar på Kulturrådet så ofta de bara kommer åt. Därför är det antagligen bara en tidsfråga tills vi har över 500 ”kompositörer” i klassik musik som... ska försörjas. Då en kvalificerad majoritet av publiken hittills inte har kunnat ”få in i sina skallar” merparten av deras alster, har ett slags smyg-kvotering av nyskrivna verk tagits till. Naturligtvis även genusmässigt, fattas bara...

En sådan smygkvotering är just påbudet att alla orkesterinstitutioner snarast bör anställa en ”hustonsättare” som inte bara ska producera utan helst även curera (uppfostra) publiken i (modernisternas) musiksmak.

Det är denna politiskt korrekta kvotering som Dal, antagligen med ett skadligt högt blodtryck, med hög svansföring nu vaktar på med näbbar och klor. Dal är också indignerad över att jag inte begriper att hon gillar färgstarka och kontrastrika musikupplevelser. Därmed har hon indirekt sagt att jag inte gör det själv.

Dock, ett färg- och kontrastrikare verk än Sheherazade (1888) får man leta efter. Där och i till exempel något så musealt som Brahms symfonier kan man nämligen urskilja färgerna och kontrasterna på en skala från svart till vitt... den tonala skalan. Även rytmerna är urskiljningsbara. Just det!

Tonaliteten rymmer redan hela skalan av dissonanser och konsonanser. Forskningen har bevisat att det förutom minnet, just är denna urskiljningsförmåga som fallerar i hjärnan vid atonal musik.

Det är därför som atonal musik (utan tonarter eller dur/moll) har en tendens att låta likadant hela tiden, harmonimässigt. Det är därför som dessa verk väldigt ofta sysslar med överkurser i rytm och slagverkseffekter, för att inte säga decibeleffekter. Eller så tar man till ytterligheter åt andra hållet med minimalistiska ”effekter”.

Denna alternativa ”konsumentupplysning” bemöter Dal med personliga omdömen som ”insnöad fjant” i stället för att argumentera i sakfrågan. Andra, ingen nämnd och ingen glömd, blir så oroade att de nyligen har utnämnt mig (och därmed väldigt många andra högt utbildade) till byfånar...

Ni som vill läsa mer, av större auktoriteter än undertecknad och Dal, kan med fördel läsa sommarens nummer av Axess Magasin, där huvudtemat just var detta ämne...

Gunnar Colding