Symfoniorkestern kämpar i dag med en oroväckande dålig utveckling vad gäller publiksiffror. Man behöver inga exakta siffror, när halva eller till och med mer än halva salongen står tom på konserter som egentligen borde vara utsålda. Flera konserter har dessutom sämre publiksiffra än ögat ser, då det inte är ovanligt med gratisbiljetter i olika riktade kampanjer.

Har Camilla Dal en dold agenda, som går ut på att urskillningslöst lyfta fram och hylla allt vad modernism heter? Det ser onekligen ut så av hennes artikel att döma från onsdagen i GD. För de som följt kulturdebatten på sista tiden, kom väl detta inte som en överraskning precis. Däremot ser jag ett nytt lågvattenmärke i Dals debattkonst, när hon, utan att skämmas, inte bara ”dissar” 1800-talsmusiken i generalprogrammet, utan helt öppet ironiserar och raljerar över det oförskämda i att programrådet möjligen lyssnat på publikens röst och på andra analyser än hennes politiskt korrekta versioner.

Vad trovärdigt! Efter att samma ­recensent helt nyligen fullkomligt vältrat sig i vacker ”1800-tals­musik” på Sandvikens kammarmusikfestival. Då hördes inte ett ljud om några ”sömntabletter ­efter middagen”...

Med andra ord, nästa gång orkestern spelar Rimsky-Korsakovs ”Sheherazade” från år 1888 (!) kommer Dal att somna. Om man då har kunnat uppbåda en auktoritet på dirigentpulten och inte bara en praktikant (”AT-dirigent”), får man hoppas att pressen har haft råd att skicka dit en motsvarande auktoritet på musikrecensioner... utöver obligatoriska Dal då...

Har orkestern dessutom haft råd att fylla på med ett 20-tal extramusiker, kommer ingen normalt funtad människa att förbli oberörd ­eller somna. Skulle så ändå ske, har man antagligen kommit till fel adress. Hårdrocksberoende göre sig alltså icke besvär inom den seriösa konstmusiken. Den är nämligen inte elförstärkt och tävlar därför i en helt annan klass. Det är alltså inte alltid fel på en ­orkester, om några i publiken somnar eller uteblir...

Alternativt, låt symfoniorkestern i Dals regi enbart spela ”modern” (atonal) musik året runt, på försök. Enligt henne har ju Gävle­orkestern som uppdrag att vara ”Sveriges modernaste” så varför ­inte? Dessutom kommer (enligt henne) publiken ändå att försvinna med naturlig avgång, om 75-åriga tanter med estetiska ­preferenser får bestämma. (Det vill säga om man fortsätter att bygga verksamheten på Bach, Brahms och Beethoven.) Låt oss sedan vänta och se hur lång tid det tar ­innan skeppsbrottet är ett faktum och nästa Gävleskuta har gått till botten. Låt vara att min privata teori är att innan något sådant hunnit ske, har kineserna på Dragon Gate köpt upp orkestern och flyttat över den till sitt ”konserthus” i Älvkarleby.

Det är nu hög tid att syna korten hos alla politiskt korrekta kulturnördar som tycks vara både döva och blinda för sakliga argument. Ett sådant fick vi när en 28-årig ­argentinsk flicka spelade sista satsen ur Haydns C-dur konsert för cello (SVT 18/4) En till överjordiskt gränsande prestation ägnad att fascinera alla som inte är tondöva. En sådan version har garanterat inte funnits sedan Jacqueline Du Prés dagar (70-tal).

Eller, varför inte se och höra hur ”hela Polen” valt Mozarts Requiem i stället för Pendereckis motsvarigheter, att höras nästan dygnet runt under landssorgens vecka, i våras. Och varför tror ni att de spelade Chopins ”sorgemarsch” i stället för något nutida intellektuellt War-Requiem? Eller, varför inte bara påminna Dal om att EU valde Beethovens ”nia” som den enande hymnen, inte Broman, Broström eller ens Sandström.

Till och med den ibland irriterande motsägelse­fulla, men högbegåvade violinisten Annsofi Mutter, tillstod nyligen i TV, att musikens ursprungliga uppgift är att förena folket, inte bara en promille politiskt korrekta nördar.

För att kolla om jag (och gamla högfärdiga borgarkäringar) bara lever i ett musealt reservat, frågade jag ut ett par ungdomar i 25-30 års­åldern om vilken musik de tror på idag. (Obs, ej symfonikonsertbesökare.) Förutom schlager, pop, rock, jazz, hip-hop, rapp, soul, techno, house, funk, punk och runk etcetera är bilden tydlig. Dataspels­musik har blivit större än till och med filmmusik, lät de upplysa mig om!

När jag påpekade för ungdomarna att då har vi ungefär samma preferenser, såg de ganska snopna och förlägna ut. Varför då? Därför att dataspelsmusik visar sig vara helt synonym med klassisk, tidlös, symfonisk och romantisk musik!

MEN, den värsta chocken för Dal och andra pro-modernister måste väl ändå vara, att all ovan uppräknad ungdomsmusik är helt tonal till sin natur.

Och vilket ”pedagogiskt problem” för Dal måste det inte vara, att även Ale Möller och världs­musiken är helt tonal!

Orsaken är naturligtvis att det bara finns ett musikspråk som alla förstår i hela världen. Att det sedan utvecklats hundra olika musikstilar på den tonala plattformen är en helt annan femma. För 99,9 procent av dem är ändå tonala. Ja, utom då så kallad ”västerländsk konstmusik” av i dag som har resten av ”marknaden”...

I stället för att satsa på det utdöende släkte som till exempel en Margit Kinander eller de flesta ungdomarna (!) (se ovan) anses utgöra, vill Dal främst satsa på den sista och mest svårtillgängliga tusendelen av utbudet. Med detta tror hon sig alltså kunna säkra orkesterns framtid...

Gunnar Colding,

fd Kammarmusiker