Lättsam musik med Gävle Symfoniorkester i det gröna, passa på! (I kväll, onsdag i Boulognerskogen klockan 18.) Eller varför inte popkonsert med orkestern bakom Salem Al Fakir i Dalhalla på lördag. Samma konstellation förgyller invigningen av nya Stortorget femte september. Sen är det definitivt dags att krypa in i Gevaliasalen igen.

Säsongen inleds med en konsert inom ramarna för höstens brassfestival (samarbetet framkommer inte på orkesterns hemsida, märkligt nog), en händelse med konserter i Gasklocka och konserthus, därtill en mängd uruppföranden av ny musik. Men sen?

De senaste säsongerna har bjudit många spännande konserter, där verk i olika stilar och från olika epoker ställts mot varandra på ett uppfriskande kontrastrikt sätt. Men har publiken varit nöjd? Inte de som tagit ton. Högljudda skön­andar har ondgjort sig över modernistiska, samtida och okända inslag i konserterna. Program­rådet har anklagats för att i uppfostringsnit tvinga på publiken sånt den inte vill höra.

Äkta skönandar behöver ingen vidare bildning för att utveckla sin redan förfinade, en gång för alla fastspikade goda smak, se där det underliggande budskapet. Musiklyssnande är främst nöje och förströelse, bort med allt som skaver och påminner om tillvarons komplexitet. Bort med modernismen – om den så bara varar i fem minuter. Det nöjet kan vi inte unna någon.

Bort med nyskriven musik, blott välkända gamla godingar duger. Dagens tonsättare ska inte spelas, basta. Programrådet har tagit åt sig av kritiken, traditionalisterna får gehör och det med besked.

När jag läser programmet sjunker mitt hjärta. Så trist det ser ut.

Borta är den spännande blandningen av nytt, gammalt, välkänt och mindre känt – i samma konsert. Borta är de roliga tema­konserterna, ja det mesta av det som de senaste säsongerna lyft ­orkestern och skapat uppmärksamhet utanför Gävles gränser. Som placerat orkestern i eller åtmin­stone nära den elitserie vänför­eningens ordförande tycker det är så viktigt att tillhöra (GD 17 /6).

I vilken serie hamnar vi nu, det är frågan. Fredagskonserterna staplar, med få undantag, 1800-tals­musik. Av tre uruppföranden är två förlagda till torsdagar. Programmet verkar lagt för att tillfredsställa en konservativ och ängslig abonnemangspublik som inte vill bli störd av något som skorrar.

Den som gillar modernistisk eller postmodernistisk orkestermusik göre sig icke besvär. Den som är nyfiken på samtida musik har inte mycket att hämta, förutom de tre uruppförandena. Musiklyssnare med smak för mer äventyrliga och våghalsiga (läs stimulerande och fantasieggande) konstellationer får bege sig någon annanstans.

Programmet är traditionellt konservativt på fler än ett sätt. Två (2) av 17 dirigenter är kvinnor, ett (1) verk av 47 i skrivande stund satta verk är komponerat av en kvinna. Om detta, tillsammans med ett program där 1800-talsmusik hopas utan större variation, placerar ­Gävle Symfoniorkester i någon orkestrarnas elitserie år 2010, ja, då ger jag inte mycket för den elitserien.

En av få ljuspunkter är att Christian Vásquez blir förste gästdirigent och dirigerar tre konserter. I oktober förra året ledde han orkestern i en strålande konsert med stor musikalisk spännvidd, vilket fick mig att entusiastiskt utnämna ­honom till lämplig chefdirigent efter Robin Ticciati.

Kommande säsong blir en utmaning, ingen tvekan om att dirigenter som Vásquez behövs. Programmet ställer stora krav på orkesterns förmåga att vara alert och lyfta konstnärligt. Uppfylls inte det riskerar flera av konserterna att bli rena sömnpillren. Fast det kanske är så skönandar helst använder musik – för en tupplur på fredagsmaten.

CAMILLA DAL