Smått melodramatiska ord som ”förflackning” och ”populistisk halvbildning” ligger numera inte långt borta och tycks bli allt giltigare som beskrivning av vad som håller på att hända.

Det som förr kallades bildning – det som ger utblick och förmåga att sätta in enskildheter i större sammanhang, som erbjuder perspektiv och ett sinne för proportioner att kunna se bortom den dagsfärska reklamturbulensen – är idag inte längre ett honnörsord.

Något håller i grunden på att förändras. Bildning har under flera århundraden varit något eftertraktat och högt värderat. Men idag verkar det som om det inte är ett lockande mål ens för dem som är aktiva i det högst begränsade kretslopp som den svenska litteraturen utgör.

Det har uppstått en löjlig längtan och strävan efter att litteraturen ska förvandlas till en del av underhållningsindustrin, och helst då lyckas med att nå de konsumtionsstarka ungdomarna. Jag tror det är en försäljningsstrategi som kommer att slå tillbaka med förödande rekyl.

Tänk efter själva. Inte var det för att vara ”inne” som man en gång sökte sig till den äkta och stora litteraturen? Inte var det för att bli en av gänget, vara coola eller hippa eller vad modeordet för dagen kallar det, som man släpade hem kasse efter kasse från biblioteket?

Det den klassiska litteraturen erbjuder är alltid något annat, något avsevärt varaktigare och väsentligare.

Med posten kom nyutgåvan av Michail Bulgakovs mästerverk ”Mästaren och Margarita” (översättning Lars Erik Blomqvist). Det som fick mig att reagera var att förordet var skrivet av Amanda Svensson. Jag vill understryka – med starka streck – att jag absolut inte har något emot Amanda Svensson. Hennes ytterst uppmärksammade och hyllade bokdebut ”Hey Dolly” som kom för två år sedan ägde en del intressanta kvaliteter och lovar gott inför framtiden. Hon kommer med stor säkerhet att skriva läsvärda romaner framöver.

Men när Norstedts förlag nu har bett Amanda Svensson att skriva förordet till den klassiska ”Mästaren och Margarita” så är det odiskutabelt att de inte har gjort det för hennes stora insikter i detta magiska och mångbottnade romanverk eller för hennes breda kunskaper i rysk litteratur.

De vill ha ett ungdomligt och gångbart namn: ett namn som säljer. De vill skapa en nimbus kring denna klassiker som säger att det är ”ungdomligt”, ”modernt” eller ”inne”.

Är det verkligen – jag bara frågar – något att sträva efter? Behöver de litterära klassikerna sänkas nedåt, mot det populistiska kretsloppet?

Är det inte snarare tvärtom som så, att klassikernas lockelse på yngre människor ligger just däri att dessa böcker bär på erfarenheter, perspektiv och svårförvärvade insikter som ger dem möjlighet att höja sig över sin egen horisont, kort och gott: att lära sig något nytt, att upptäcka nya dimensioner? Kanske lockar de just genom att inte vara en söndertuggad massvara?

Nu får vi veta att Amanda Svensson sätter på sig ”varma raggsockor” och på nytt läser ”Mästaren och Margarita”. Det är andra gången hon läser romanen, förra gången var hon sexton år. Nu är hon tjugotre. ”Mästaren och Margarita”, skriver hon, ”är en sådan där bok som är lite ’tokig’ och ’absurd’, och därför bara måste vara genial.

Under ytan liksom.

Som man kan gilla om man vill vara en lite speciell intellektuell. Som filmen Big Lebowski eller David Lynch och alla hans dvärgar och gobelänger.”

”Kultbok” kallar Amanda Svensson ”Mästaren och Margarita”. Det är ingen kultbok. Ulf Lundells ”Jack” var en kultbok. Donna Tartts ”Den hemliga historien” var en kultbok. Men ”Mästaren och Margarita” är en modern klassiker, som tycks vara på väg att klara den hårda sållningen och bli en klassiker.

I stort har hon dock läst på duktigt och skrivit ett någorlunda dugligt förord.

Även om jag personligen hoppar till ordentligt när jag läser: ”Fallet Bulgakov är ett mönsterexempel på den situation som rådde för författare i Stalins Sovjet”.

Bulgakov var ju det exceptionella undantaget bland de författare som inte blev totala anpasslingar eller valde att tystna. Han avrättades inte. Han sattes inte i arbetsläger. Han skickades inte till Gulag. Stalin lät honom förvisso inte skriva fritt, men han tillät honom ändå att vara verksam, svårt att säga varför.

År 1930 skriver Michail Bulgakov ett brev till Stalin och frågar: ”Är jag över huvud taget tänkbar i Sovjetunionen längre?”

Frågan i dag är om bildning över huvud taget är tänkbar i Sverige längre.

”De vill ha ett ungdomligt och gångbart namn: ett namn som säljer ...

Är det verkligen något att sträva efter? Behöver de litterära klassikerna sänkas nedåt, mot det populistiska kretsloppet?

Crister Enander