Den starka reaktionen mot svindlaren af Donner, som använt Röda korsets och Cancerfondens miljoner för privat lyxkonsumtion, är ett hälsotecken och speglar att vi i Sverige inte är särskilt vana vid och inte förväntar oss korruption. Det finns länder med andra synsätt. En indisk professor i socialvetenskap, som jag just haft på besök, framhöll Indien och Kina som framstående i korruptionsligan.

Det är då man kan börja undra. Hur är det möjligt att kinesiska ungdomar med engelskkunskaper som inte skulle räcka i ett svenskt gymnasiums första årskurs valts ut i hemlandet att studera på högskolan i Gävle?

Det handlar förstås inte om alla; i dag är de kanske 350 här. En del är väldigt duktiga på engelska och flertalet har nog tillräckliga kunskaper för att följa undervisningen. Somliga är så språkintresserade och språkbegåvade att de – vid sidan om – även lärt sig hygglig svenska. Men det finns en grupp som definitivt inte fyller måttet.

Några har varit hemma hos mig. Killar som snabbt skaffat sig en kinesisk girlfriend med större språkkunskaper och som låter henne tolka i alla konversationer på engelska. Flickor som bara kan fnittra till svar på en fråga. Vad gör de, när det blir tentor och prov på högskolan?

Det har konstaterats att kinesiska studenter fuskar mer än andra studenter på högskolan. På Gefle Dagblads kultursida 28 maj förlöjligas jag av Lasse Ekstrand från högskolan för att jag uppges försöka ”rädda ansiktet på fuskarna”. Han har läst min tidigare artikel som Fan läser bibeln.

Jag försvarar ingens fusk, jag förordar ingen särbehandling med silkesvantar av studenter från Kina, har bara velat ge lite bakgrund till fuskfenomenet. Och uppmana till lite förståelse för de svårigheter som ungdomarna från Kina, de ickefuskande likaväl som de fuskande, faktiskt möter här.

Ekstrands hån kan jag bjuda på. Viktigare är högskolans roll i det hela. Har högskolan verkligen tagit sitt ansvar, undrar jag.

Efter studentexamen hamnade jag vid ett universitet i Ohio. Jag var, som majoriteten av kinesflickorna i Gävle nu, blyg, vilsen, oförstående till mycket i min nya omgivning. Det var inget stort problem – jag blev omhändertagen av amerikanska jämnåriga, hembjuden till folk, indragen i aktiviteter...

Året i USA, ett halvsekel tillbaka, påverkade mitt liv. Jag har alltid känt ett behov att ge tillbaka. Det är sorgligt att möta kinesiska ungdomar som efter ett läsår i Gävle inte sett insidan av ett svenskt hem, inte fått veta att man kan plocka ätliga bär i skogen, inte vågat titta in i Heliga trefaldighetskyrkan därför att de varit osäkra på om man måste betala inträde där... Ungdomar som hört att julen är årets största högtid i Sverige och upplever att allt stängs på julafton och gatorna töms och det enda de kan göra är att gå hem till sina studentrum. Högskolan kan inte ta dem till skogen för att plocka blåbär. De svenska studenter som kineserna möter tar inte så lätt kontakt; också de är nog blyga. Det behövs en och annan reservmormor.

Men de unga kineser – fuskare eller inte fuskare– som togs hit och misslyckades för att de inte förstått och inte informerats om att deras engelska var för knagglig, är det verkligen de som ska klandras?

Barbro Sollbe