Man finner begreppet hos Sartre, i hans existensfilosofi. Där det står för att göra något extra av sitt liv, när man väl fötts till det. För att uttrycka det simpelt.

”Existensen föregår essensen”, säger Sartre. Men det senare, livsinnehållet, har vi själva att ta ansvar för. Om Gud är död, är allt därefter tillåtet. Det är upp till dig och ingen annan vad du gör av ditt liv.

Den snabbskrinnande snurrgubben och ekvilibristen Ove Molin har bättre visat mig övervinnandet och överskridandets innebörd än någon filosof eller stor tänkare, inklusive nämnde Sartre. Hur man övervinner en till synes låst och omöjlig situation, gör något oväntat. Åstadkommer det man sekunden tidigare inte trodde var möjligt, inte ens trodde eller visste man förmådde.

Man gör en dragning, tar några snabba skär, överraskar och förvånar även sig själv, inte bara motståndaren. Var det så det skulle göras? Det hade jag aldrig kunnat säga på förhand...

Den blixtrande hockeykonst som Molin utövar är inget som han skulle kunna ställa sig i katedern och föreläsa om: översätta i ord, teoretisera omkring, omformulera till instruktioner för yngre spelare. Hjälpa rookies genom att lära ut exakt hur man gör. Så fungerar det inte.

Man kan bara noga iaktta Molin och inse, att det han gör, går att göra: det är fullt möjligt. Det är allt. Det inte frågan om något illusionsnummer som skall avslöjas, ingen hemlighet som Molin kommer att ta med sig i graven.

Molin vet inte själv vad som händer. Mer än att det händer. Men Molin kan inte lära ut det, bara visa det.

Är det inte så livet borde och förtjänar att levas? Som en överraskande dragning på hockeyrinken. Spontan kamp och oväntat uppror mot de former som gör livet förutsägbart och utstakat: livets grå smak. Livet är inte bara stelnade strukturer. Det är inte avgjort på förhand, inte medan det pågår. Visserligen måste matchen ta slut och Hesa Fredrik ljuda, men fram till dess.

I varje sådan dragning, när man överraskar mest sig själv, känner man livet.

Bort tröstlöst funderande, ältande och oro, ständig ängslan för att missa det flyktiga livet. Bort böcker om hur man borde leva. Bort filmer med ett budskap som påminner om förgängligheten och stör sinnesfriden, bort deppsånger.

Livet är ingen redan framräknad summa av dagar och nätter, inget på förhand oss orubbligt givet. Livet skapas, genom oväntade dragningar på isen.

Tack för den insikten, Ove!

Lasse Ekstrand