Det stormar kring Lars Vilks, nu igen. Förstasidesstoff överallt, bilder på en blond mordängel. Vilks själv verkar rätt nöjd för att vara utsatt för något så allvarligt som mordkomplott. Han lägger till och med ut nytt bete, antyder en upptrappning om några månader. Just nu är det nog inte så farligt, men s-e-n...

Rabaldret, som nog också är en del av rondellhunds-verket, tycks kunna pågå hur länge som helst, alltmer uppskruvat. Ja, ju mer uppskruvat desto bättre, tycks det. Kraftigt arbetsmoment på de pennstrecken, kan man säga. Och det var väl meningen.

Frågorna tål att ställas. Finns gränser för yttrandefriheten, var går de i så fall och vem bestämmer det, det är frågan. Vem eller vilka har tolkningsföreträde, det är också frågan. Själv gissar jag på svenska 40-talister. Generationen som närmar sig pensionsåldern och som plötsligt skrajsnar för att inte få någon mer uppmärksamhet.

Än är det dock krut i gubbarna och jag vill inte påstå att Lars Vilks har fel, trots att han är en spektakelmakare, skicklig på att regissera såväl vänner som motståndare, vare sig det handlar om svartbygge eller tidningssatir. Alla läror och all tro måste tåla lite spets. Alla lagar måste kunna ifrågasättas.

De tillbedjare som likt överkänsliga ärtprinsessor inget tål avslöjar mest sina egna tvivel. Ja, upprördheten tycks visa på allvarliga sprickor i trossystemets grund. Istället för ett lärans försvar blir rabaldret ett förebud. Ett förebud om att alla läror riskerar falla i de avgrundsdjup de själva skapar. Eller snubbla på sina egna, lågt gillrade snubbeltrådar, beroende på.

Osökt kommer tanken på ett mycket gammalt klotter för mig. På 200-talet ristade någon in bilden av en korsfäst åsna på en vägg i Rom, med texten: ”Alexamenos tillber sin gud”. Den tiden hade också sin Vilks, som synes.

Det finns även medeltida kyrkmålningar där nattvardskalken används som potta. Det har tolkats som en påminnelse om den helighet som står över allt. Hur mycket människor än hädar och smädar förblir det heliga heligt, evinnerligen okränkbart. De tycker jag är en ganska bra bild av det gudomliga.

Håhå jaja, bråka mina barn, härja bäst ni kan. När ni bråkat klart är det ändå en som säkert sitter kvar: J-A-G. Skrockar Det Gudomliga upphöjt och förnöjt, seglande på sina fina moln.

Camilla Dal