Den tanken, med lätt travestering på Hasse Alfredsons ringare, slår mig när jag läser Björn Widegrens krönika (5.3). Utan att ha sett ”Kom ta min hand” kan jag ana vad det handlar om: Rädslan för det okända, annorlunda, nya. Som Widegren misstänker har redan ordet ”dansteater” skrämt en del från att ta sig till Gasklockan.

Publiken vill ha det gamla vanliga, invanda, det man känner till och, i princip, har sett förr. Att kritiker är av annat slag – nyfikna på det nya, på spaning efter det ovanliga, utvecklande – är lika naturligt. Det är kanske så att kritik av det slaget avhåller en och annan från att gå och se en lovordad uppsättning. Ett långt kritikerliv har lärt mig att många med ryggmärgsreflex misstror alla former av kritik. Är den negativ förmodas det som kritiseras vara bra, är den berömmande är det inget att se.

Men inte är det kritikens fel. Inte publikens (eller närmast den uteblivna publikens); det är ingen medborgerlighet skyldighet att gå och se teater, ens om den är skattefinansierad, det vill säga av dig och mig,

Så vems fel är det när salongerna står tomma? Svaret är enkelt: Ingens. Men det finns en förklaring. Att se teater eller läsa seriös litteratur kräver vana, erfarenhet. Den teaterovana publiken väljer bara det den är van vid; den teatervana vill se något nytt och annorlunda, inte bara det gamla vanliga. Den erfarne bokläsaren vill ha något som kräver litet möda, inte bara lättsmält underhållning. De som sällan läser böcker ryggar för allt de misstror som svårläst – och går miste om det bästa.

Inget är konstigt med det. Så är det bara.

Därför krävs tålamod. Publiken i Gävle borde i och för sig vara något tillvand vid teater; Folkteatern har funnits några decennier, för all del under skiftande öden. Men det bör ha lärt publiken att teatern ofta är mer än en stunds lättsam underhållning, glömd i samma stund man hämtat ytterkläderna efter föreställningen.

Så, egentligen, handlar det om något mer och större än hur det är i Gävle och varför det är ödsligt i Gasklockan. Det handlar om en allmän föreställning om att inget får vara svårt, kräva en stunds eftertanke, en och annan insikt man inte trodde man hade. Ett allt mer utbrett, allt mer påtagligt förakt för kvalitet, för det seriösa – om man så vill, för kultur. Det ska vara snabbkultur, lika enkelt tillagad som konsumerad; som inget betyder, inget har att säga; inget annat är en stunds tidsfördriv, en trevlig liten stund som avbrott i vardagslunken.Allt annat är pretentiöst snobberi. Därför stannar så många hemma och teatern spelar vidare i, bokstavligen, ett tomrum.

Det är en dyster bild, jag är rädd att den tyvärr är sann.

Curt Bladh