Först ett citat av Fredrik Lindström, krönikör:

”Människan är, förutom en biologisk varelse, även en kulturell sådan. Hon för över sociala livsmönster från generation till generation. Det är just ’överförandet’ som är nyckeln, då det finns en stor ekonomi i detta; vi behöver inte börja om från början hela tiden. I kulturen förs den viktiga mjukvaran språket vidare, som i sin tur gör hårdvaran, hjärnan, oändligt mer användbar. Ett slags fil- och programdelning där alla är vinnare. Dock, i vårt individualistiska samhälle skyms mycket av detta stora och långsiktiga samarbete, när var och en mer och mer jobbar på sitt eget kortsiktiga mål.”

När jag var ung (på 60-talet) fanns det bara en handfull kändisar. Dagens medielandskap möjliggör en nyrekrytering utan dess like. I den heliga individualismens namn har vi då nästan fått en helt ny ”yrkeskår” de så kallade bekräftelsemissbrukarna, vars liv är en dokusåpa i vilken man huvudsakligen pendlar mellan ytterligheterna att vara bekräftad eller vara kränkt...

Men nu till saken. Alla vet att litteratur kräver en språklig grammatik för att kunna kommunicera. Den kommunicerar ju via intellektet. Det gör däremot inte konstens och musikens innehåll. Deras innehåll kommunicerar direkt via känslocentrum i hjärnan, utan att först ha passerat intellektet. Därför tror de flesta att det inte behövs någon ”grammatik” inom konst och musik. Denna felaktiga slutsats ledde dem rakt in i mytens stora käftar. Den myt som svamlar om konstnärens totala frihet att göra vad han vill och hur han vill.

Men det visade sig vara helt fel. Konst- och musikupplevelse är i högsta grad beroende av grammatik, för att kunna läsas in i realtid till känslocentrum. Detta klarar hjärnan bara av med hjälp av så kallade hierarkiska strukturer, vilka i sin tur kräver att konstnären/tonsättaren använder ett godkänt ”programmeringsspråk”. De musik - och bildspråk som kan förena hela mänskligheten, tog ”miljoner år” att utveckla. Men så blev de också därmed universella. Därför finns det inte en enda folkmusik i hela världen som är Atonal. Det är också på denna grund som begreppet ”världsmusik” överhuvudtaget blivit möjligt.

I musikens fall utgörs denna grammatik av det ”tonala tonsystemet” med alla sina tonarter, dur och moll, 7 toner i skalan etcetera. Till detta kommer den rytmiska ”grammatiken” med definierbara och enhetliga taktindelningar med en hög grad av symmetri och återkommande sekvenser, vilket i alla tider har varit grundstenar i skönhetsbegreppet.

Nästan alla kulturskribenter sysslar i dag med ett tröttsamt och okritiskt ja-sägande, som om hade alla varit hos samma optimistkonsult en gång för mycket. Nittionio av hundra kulturvetare sjunger i samma kör. Det kunde ju ha varit trevligt... om dom hade sjungit rent.

Om ni nu minns det ursprungliga citatet ovan, bör den uppmärksamme själv kunna dra slutsatser om vilka förluster vår tids konstnärliga individualister orsakar mänskligheten. Utan nödvändig talang, drivna av ett sorts elakartat bekräftelsebehov mixtrar/leker/driver modernisterna med den språkliga formen-grammatiken inom både musiken, konsten och ibland litteraturen, det vill säga de universella, ”miljoner år” gamla språk som jag nyss nämnde.

Denna språkliga anarki är bara ägnad att skymma budskapen, om det överhuvud taget ens finns några sådana av betydelse. Den är att leda publiken in i en kommunikationsmässig återvändsgränd. Den är att vantolka begreppet konstnärlig frihet, för egen vinnings skull. Den enda rätta tolkningen av frihetsbegreppet borde vara, att en konstnär ska kunna berätta vad han/hon vill, när de vill, samt att ha en rimlig chans att få det publicerat. Det vill säga ickecensur bör fortfarande vara norm.

Men nu kommer ett problem som allmänheten inte tycks vilja se. Samma konstnärer/tonsättare som ropar högst efter frihet, är de första att själva utöva sträng censur! Omöjligt tänker ni. Inte alls.Skicka ut en hemlig granskande reporter till alla stipendienämnder och antagningsjurys hos konst- och musikhögskolorna i Sverige, så får ni se själva. Det har sett likadant ut de senaste 40–50 åren åtminstone! Har du endast komponerat tonalt eller målat klassiskt, har du inte varit välkommen på några statligt auktoriserade högskolor. Du har ”anklagats”för att leva kvar på 1800-talet, trots att du egentligen bara varit TIDLÖS.

Det är inte undertecknad som har uppfunnit axiomet att all frihet måste kopplas till ansvar, om man vill ingå i ett samhälle bestående av fler än sig själv. Tyvärr, till mångas förskräckelse, gäller det inte minst den så kallade konstnärliga friheten. När, hur och av vilka beslutades att staten ska finansiera konstnärliga alster, som går så långt över eller under huvudet på publiken, att ingen fattar ett dugg? (av att lyssna på musik baklänges eller se uppochnervända ”konstverk” eller läsa James Joyce eller Lotass fikonspråk till exempel).

Borde vi inte kunna kräva att statlig sponsring ska vara kopplad till ett ”kommunikationsansvar” Ett sådant ansvar tar inte modernisterna. Istället tillämpar de ”omvänd bevisbörda”. Det vill säga det anses vara publikens sak att bevisa att de har fel, om dom nu har det. Fram till cirka 1983 var det svårt.

Därefter finns ”bevisen”. Ändå har det ansetts vara publikens förbannade skyldighet att fortsätta lyssna på när så kallade konstpedagoger/curators predikar evangelium. De som har till uppgift att övertyga dig att kejsaren inte alls är naken, trots att nästan alla upplever det så. Beror det på att kulturpolitiker bara vill säkra försörjningen av en hoper talanglösa wannabies eller bekräftelsemissbrukare? På 50-talet hade Sverige cirka 5-10 tonsättare av nån betydelse. I dag har vi plötsligt 300 medlemmar i Föreningen Svenska Tonsättare. Törs jag avslöja att landet håller sig med cirka 60 utbildningsplatser i enbart Atonal musik! Här ligger en hund begraven, var så säker...

Tonsättarna får (rundligt) betalt innan publiken har sett eller hört något, ännu mindre hunnit ge ett äkta, bestående bifall och inte bara blivit suggererade av stundens hypade effekter och ”spännande nyheter”

Denna statliga ”förskottsbetalning” är helt styrd av ”nyttiga idioter” inom den enda tillåtna religionen, det vill säga den Atonala/modernistiska.

Och vem tror ni att det var som gjorde den hittills största orkesterutredningen i Sverige nyligen? En äkta Atonalist förstås! Ljusskygga kulturtjänstemän har alltså i slutna sammanträdesrum, tillåtits att fasa ut den musikaliska ”religionsfriheten” ur Sveriges konstmusikliv. Att vara kulturrebell har därefter inte bara blivit politiskt korrekt, utan också det enda tillåtna inom kulturinstitutionerna!

Hur ofta har inte rebeller bara ersatt gamla myter med nya trendiga sådana? Tjäna pengar på myter har väl människor gjort i alla tider? Förvisso. MEN, hur vanligt är det att staten både finansierar och delar ut titlar/medaljer till folk, som ur ett vetenskapligt perspektiv är att jämställa med kvacksalvare-illusionister, i hundra års tid!? Om man betänker, att storleken på den talang som krävs för att kunna skapa modernt/Atonalt knappast är mer än 10 procent jämfört med vad som krävs för tonalt/klassiskt komponerande och målande, blir sakernas tillstånd än mer suspekt.

De ytterst få som än i dag kan skapa tidlöst, tilldelas inga positioner i samhället, varför nästan ingenting av deras kunskaper förs vidare till nästa generation. Kulturens svarta hål bara väntar på att få suga in oss. När en Rehnqvist, en Sandström, en Mossenmark håller hov med sina uruppföranden i Berwaldhallen, är det antagligen inte ens ett mätbart steg för mänskligheten, men väl ett jättekliv för dem själva. Kultur betyder ju odla och dom har inte odlat någonting som kan slå rot i den mänskliga myllan. Deras verk har bara ”slagit rot”hos stipendienämnder, där svår inavel är standard. Dom har bara genomfört en stundens ”judhappening” som är bortglömd efter fem minuter. Ingenting överförs därför till nästa generation!

I 25 år har jag också deltagit i konserter för skolungdomar. Följande kan nu konstateras. Ju finstämdare musiken som de fick höra var, ju mindre lyssnade dom. Ju mer kaotisk, stark och actionbetonad den var, desto mer lyssnade dom. Men, generellt var stämningen i salongen mestadels av karaktären ”ditkommenderad” Att tro att man ska kunna ta till sig den mest avancerade musiken, långt innan både ens hjärna och själ är färdigutvecklade, är en naiv tanke.

GD:s Björn Widegren uppskattade nyligen att högst 10 procent är mottagliga för finkultur. Detta är ett rimligt antagande. Med mottaglig menar jag i detta sammanhang, att man redan i skolan får lust att själv börja utöva alternativt lyssna på klassisk musik. Dessa 10 procent kommer med största sannolikhet ändå att väckas till liv någonstans under resans gång, utan några kollektiva tvångsåtgärder i skolor. Det är svårt nog att få skolungdom att svälja den traditionella finkulturen utan motstånd. Då borde det vara självklart att den musik som är hundra gånger svårare för en hjärna att processa, Atonal musik, inte har i skolorna att göra överhuvud taget. Ändå startas det ena skolprojektet upp efter det andra.

Och nu ska man inte bara lyssna. Man lurar i de försvarslösa eleverna att dom också kan komponera!

Detta lyckas ju naturligtvis inte.

Men genom att Atonalister tvångsmatar eleverna med sin påhittade ”generalklausul” att ”alla toner och intervaller är lika mycket värda” så är det plötsligt enkelt att komponera. Ingen musik kan ju då anses sämre eller bättre än någon annan! Att ingen någonsin kommer att få ut något bestående av att lyssna på ljudkaoset som ungarna har ”komponerat” tycks inte spela någon roll. Jag tror att denna verksamhet är direkt kontraproduktiv.

Efter att under lång tid ha observerat modernisternas stil/språk från insidan av kulturens elitserie, finner jag bara en gemensam nämnare: en hög faktor av själsligt utanförskap. Att sedan få detta exponerat, genom Atonala symfonier och i märkvärdiga sammanhang, leder inte till gemenskap för någon. Det leder bara till en illusorisk bekräftelse av dem själva. Därför är det nog inte bara undertecknad som ser fram emot en djuplodande riksrevision av deras skyddade verkstäder.

När staten skulle försörja alla människor (genom kommunism) producerades det för lite och för dåligt, därför blev det konkurs. Modernisterna däremot producerar för mycket varav nästan ingenting har en naturlig efterfrågan. De statliga beställningarna utgör endast konstgjord andning.

Vem skulle idag våga hävda att staten borde lägga beställningar på stora skepp hos varvsindustrin?

När ska man alltså erkänna att musikens motsvarighet till 70-talets statliga varvsindustri (Rikskonserter) inte har och nästan aldrig har haft några riktiga betalande kunder?

När får vi höra en Anders Björk, under ett KU-förhör med ”måndagsgruppens” eller Stockhausens lärjungar, skrika VET HUT!? (Efter att en Sandström har mumlat något om trams). Den dagen kanske inte Gert Fylking eller ens Björn Widegren kommer att ropa äntligen, men väl hundratusentals andra. Härmed uppmanas till en ”nystart” av (Konst)musiksverige. Ska bli spännande och se om kommunerna nu ska göra om statens ovan beskrivna ”misstag” när/om de får sina kulturportföljer!

Sådana som undertecknad brukar regelbundet avfärdas med etiketten kulturkonservativ (med ett lätt anklagande tonfall) Hm... hur var det nu. ”Klassisk”betyder tidlös... eh... när blev tidlös lika med konservativ, lika med gammalmodig, lika med mossig, lika med museal, lika med att ”idissla gamla kadaver” för att citera en professor på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm...

Gunnar Colding, fd kammarmusiker