Intimare dans får man nog knappast vara med om som när Gävlebördiga Linda Forsman, barfota i fotsid byxdräkt av vitt siden, sätter igång sitt dansverk ”Solo Bird” i Sandvikens Konsthall på lördagseftermiddagen.
Hon är så solo, tänker jag och imponeras av den kraft hon innehar när närheten, och dagsljuset, gör att hon verkligen och på allvar måste ta in oss i publiken, det
som här sker utan att dansaren tappar en sekunds fokus på rörelserna.

Intim och ändå utåtblickande, för generös är ”Solo Bird”.
Snudd på fågelfri – och nyfiken. Genast sätter det igång idéer i våra huvuden, processer på scen. Vad är frigörelse? Hur uppnår konstnären det hon kallar ett "poetiskt ställningstagande"?

Lou T Lundqvist musik börjar i det porlande, naturskrin och källor.
Linda Forsmans rörelser blir svanhänder och tranben, nästlar sig som fågelns bo kring ett nav i henne, nästlar in och löser upp. Det midjelånga håret står som en egen koreografi, understryker och slår ifrån.
Det vackra men effektiva reser sig och trampar hårdare samtidigt som musiken antar ett verklig beat och jag tycker så mycket om den, musiken. Att den verkligen kan dansas och inte
drunknar – eller frivillligt ramlar ner – i ett elektroakustiskt träsk. Med all respekt för den genren kan den bli lite för stor i den moderna dansen i dag.

Och det är längesen jag såg ett sådant genomfört samspel mellan rörelse och musik, klangen av detta ljuder långt efter det att stycket tagit slut.
För Linda Forsman är rörelserna, dansen.
Vi får hoppas hon får allt stöd hon och hennes grupp Korda kan få till att starta sitt eget dans/konstresidens på Matsesgården i Stigsbo, Stjärnsund. Det konstnärshem som hennes föräldrar konstnärerna Mona Söderberg och Björn Forsman en gång byggde upp.