Två tankegångar utkristalliseras: dels den personliga i att dansa precis som man vill, dels det härliga att försvinna i det discoälskande kollektivet.

Karttunen Kollektiv dansar disco med glimten i ögat och sprudlande energi.

I början är det träffsäkert taffligt: dansarna söker efter sina egna rörelser och försöker samtidigt se coola ut. Under föreställningens gång blir de säkrare. Erfarenheten från dansgolvet växer. Travolta på bio gör discokulturen tydligare.

Vad man vill säga om det kollektiva och individuella är tyvärr oklart. Det är ett bra koncept och Karttunen Kollektiv visar det från olika håll, men dessa vinklar känns lösryckta från varandra. Tjejen som dansar bra men inte vill rätta in sig i ledet blir ledsen och tröstas, men lämnar inget avtryck. Det är mäktigt när alla plötsligt gör samma rörelse, men vad betyder det egentligen?

Den röda tråden spretar och det är ibland svårt att hänga med.

Mot slutet av föreställningen projiceras alla de berättande människorna samtidigt. De lyssnar i hörlurar på gamla hits och nynnar med efter bästa förmåga.

Här fångas konceptet allra bäst: ett kollektivt förflutet tolkas olika av dem som minns det.

Föreställningen ”Days of Disco” sker i discokulans nostalgiska glitter, men Karttunen Kollektiv lyckas ändå undvika de mest uttjatade flosklerna. Konceptet är intressant, men att bara belysa det från olika vinklar räcker inte hela vägen. Det kunde ha problematiserats mer.