Vad är det vi sett?! En alltid lika tacksam som störande fråga när man av ren vana sitter där och försöker genrebestämma. Det ger perspektiv på det man ser och på sitt eget tittande. Jag är inte alls säker på vad vi såg på Gävle teater i går kväll, inte så att jag inte sett det förr (allt har ju gjorts förr, åtminstone delar av det) men att ens bestämma sig här är lika dumt som dödsdömt. Det gör sig icke.

Därför bara låtsas och låta sig dras med mot det ballonghav som blivit en vägg – mot vilken föreställningens regissörer dyker upp i masker titt som tätt som de där gubbarna man kastade bollar på i Furuvik – släppa tanken på början och ett slut ett tag, fundera över omtagningens helvete. För det är ungefär där jag, på 5e bänk, kliver in i föreställningen. Upprepningen, förlusten, omtagningen, återfödelsen...

Det börjar med en lika välgjord som tänkvärd ”genomgång” av dansens steg, poser, stycken,lägen, rörelser som vi ju för länge sen upphört att bestämma – bara hur man ”springer” belgiskt och svenskt är lysande formulerat!

Den bestämda Sandra Medina gör en (under)drift med dansen och med sig själv. Hon hinner till nummer 17: ”Ett reptilminne från 80-talet” säger hon förbannad och likgiltig (så ska man vara när man dansar nära!) och får oss åter att minnas hur minnet verkligen sitter i kroppen.

Denna lika snygga som rasande avlivning av alla dansposer vi trodde oss förtjänta av försätter oss i den märkliga, inte för mycket och inte för lite, nöjesfältdekor där grabben som förlorat sig i filmen släntrar omkring och nu uppträder som vakt på festivalen, hans story har en tragisk twist, repliker som upprepar, bekräftar förändringen likt filmrutor. Lägg till detta en evighets-Isaac Hayes som aldrig kommer till skott ur jukeboxen och jag börjar TRÅKAS...ut!

Men den som tar in en jättekanin på scenen kommer förstås att bryta förtrollningen och ur denna kommer grabben som fastnade i 80-talet och fullständigt självklart älskar Michael Jackson till, jag vågar knappt skriva det, till döds. Han har grejorna – från jackknappar av tanter i Härnösand och Umeå till den gnistrande vita Swarowskihandsken som tappat två stenar – han ger oss allt och lite till. Ju längre in i berättelsen desto mer komplicerat förstår vi att Michaelkärleken är och den första positioneringen blir till världsrekord i att prata med sig själv. Snacka om omtagning – och hur många sätt kan man greppa sitt kön på?! Men det håller liksom bara på och jag hade önskat den medvetna improvisationen bruten, lätt stukad, gestaltad och fått in mer (dans)kraft. Roligt är det så det räcker.

Men precis när jag sitter där och längtar allvaret kommer lite finstämd Joy Division och citattecknen blir ännu svartare, melankolin sitter som ett kroppsplåster.

Och två enarmade kinesiska lyckokatter vinkar oss farväl till lite självklar lyrik av Björner Torsson som ska knyta ihop det hela, man vågar låta det stå och slutar ”in time”, i tid. Låt oss ta om!