Den ryska populärmusiken bryts plötsligt och dansaren Anna Öberg är barfota i skorna, hennes tillfällige danspartner har de fulaste träningsoverallsbyxor jag sett och ur tvåmannaorkestern kommer en lika udda som taktfast polska, de två manliga dansarna turas om att hoppa bock över varandra.

Det är första akten av ResiDans, scenisk folkdans, och scenen på Gävle teater avslutas med ett ”folkdansbattle” som är hur häftigt som helst – jag bara väntar på en headspin! – för SOM de tajtat sin föreställning dansarna Andreas Berchtold, Magnus Samuelsson, Anton Schneider, Anna Öberg och musikerna Petter Berndalen och Olof Misgeld!

Och då tyckte jag ändå när vi träffades i Folkteaterns replokal i oktober att det satt ihop, det lilla jag fick se. Men nu, jag vågar skriva att det här kan bli hur bra som helst. För i kväll är det äntligen dags för det första folkdansresidenset i länet (landet?) att visa upp sig, dags för premiär av ”Polskans historia i Sverige” med Martin Forsberg som koreograf.

– Ja, vi har jobbat som idioter! säger han när vi träffas i gradängerna.

Det är oerhört inspirerande att sitta med och höra hur de ”hittat fram till något”, man pratar lite i munnen på varandra, tar upp trådar musiker v/s dansare, tycker olika men diskussionen mynnar ut i samma fråga som formulerades redan första repetitionsdagen: Vad är folkdans?

Jag frågar om man fått nåt svar och de svarar att frågan snarare förstärkts, att nya frågor kommit till – vårt eget arv, som ”fördomspaketet” som kom med nationalromantiken och som vi knappt får syn på, mer sällan reflekterar över – när folkmusiken och folkdansen vävts ihop med gestaltningen, att det inte är tal om att spela till dans. Någonstans försvinner frågan också, folkdans blir det oavsett de vill det eller inte, säger någon, men nu är rörelserna satta i tid och rum. Det verkar nästan som en premiär i premiären: Musiken som får ”hitta” dansarna igen, dansen som tvingar fram nya sätt att förhålla sig till musiken – ändå kommunikation.

Men, säger man, mitt uppe i den konstnärliga processen finns inget utrymme för att tänka folkdans eller inte hela tiden:

– Fysikaliteten, säger Martin Forsberg. Där själva processen klätt på den en iscensättning.

För första gången någonsin har Kulturrådet gett en bunt kosing till folkdansen, berättar danskonsulent Sofia Nohrstedt.

Varför har inte det här gjorts förr, undrar jag som börjar elda upp mig, och visst, det HAR gjorts, säger dansarna. Eller planerats: ”Men det var väl dags nu!”.

Koreograf Forsberg säger att frågan borde ännu högre upp än till Kulturrådet och han har naturligtvis rätt.

Han gillar inte att prata konst i politiska termer, men medger att avtrycket fanns där redan när man samlades för att repetera precis efter valet och Sverigedemokraterna kom med sina litanior om hur mycket de gillade folkmusik och knätofs;

– Ja, föreställningen tog ny form där, där kom de med sina ”svenska värden” och där satt vi med en text om att polskan kommer från Polen...

Hur känns det nu, en dag innan premiär?

– Bra! Jättekul!

Tvivlade du nån gång?

– Flera gånger i början, första veckan när jag inte visste vad jag hade att vänta mig, där kom ju jag med mina fördomar också, som att folkdansare är protektionistiska, men de är inte kvar längre. Nu är det här ett av mina många projekt.

– Men jag kan fortfarande inte dansa polska, inte ett steg!

Inte tänker han lära sig heller, nu drar han till London och har premiär på sin föreställning ”Braid” (Fläta) med tolv dansare. I sommar gör han La Traviata i Köpenhamn.

– Svårt är kul! säger han och ler stort.

Men först ”Polskans historia i Sverige”, i kväll, kl 19 på Gävle teater.

Fotnot: I dag släpps också Michael Larssons och Viktor Erikssons film ”Another point of view” om repetitionsarbetet.