Vackra, virvlande, vintermän!
Relaterat
Fakta
Lilla Gasklockan.
Folkteatern i Gävleborg/Musik Gävleborg/Rikskonserter:
Whirling Dervishes
Det är till en sufisk ceremoni vi är inbjudna. Den stavas ”Gud är Kärlek, Kärlek är Gud”.
Örat hör ottomansk palatsmusik och ögat ser dervisherna, likt snurrande andar med sanningen i händerna, när de tar av sig sina svarta caper tillfaller den dem genom allt det vita – den lite lustiga och höga huvudbonaden representerar deras egons gravstenar...
Den kära Klockan knarrar, men inramningen kan inte bli bättre, scenljuset är milt bländande när fyra män ger en konsert med turkisk klassisk, konstmusik.
De spelar för mig på en flöjt, en oud (luta), en cittra (nåja!) och tablas. Det smyger iväg med minnet, stillar snöstormen utanför. Sluten är oändligt många, som nyvinterns stjärnor.
Efter paus ligger högar av vitt talk som stjärnorna i mattan, här ansluter tre sångare och ömsom söver, ömsom väcker med sina uppfordrande röster.
De bäddar för dervisherna och deras sjudelade Sema (virvlande) under klockans knarrande tak i ett flouriserande ljus dessa svepta män i sina långa vita kjolar.
Jag älskar män i (lång)kjol! Och de här är extra fina.
De bugar och böjer sig i hälsning inför varandra så många gånger att det får mig att tänka på kampsport, modell vördnadsfull. De cirkulerar ömsint promenerande som ”en hälsning mellan själar”, dolda av mänskliga former och organ.
Gruppäldsten, han har som ett brätte på huvudbonaden, sätter igång dem med en varsin kindkyss och sen börjar deras virvlande, gång efter annan. Hur GÖR de?! Eyes wide shut och vindeln vill aldrig upphöra, fötter som aldrig korsas, talket på golvet yr. Det sägs att detta snurrande egentligen kräver en absolut stillhet och koncentration inåt, mot Allah, liksom ett centrum i en virvelvind står alldeles stilla...
Med en lika omärklig som graciös knix i handrörelserna fångar de in Guds Godhet (öppen hand) och låter den andra, den vänstra, vända sig mot jorden. Gud och människan. Rörflöjten är vass och symboliserar här det Gudomliga Andetaget.
Dansledaren är solen och de dansande är planeterna som kretsar runt honom. I ett Klock-kosmos, dervishen som kretsar kring sin egen axel medan han snurrar i rummet. Sju gånger tar vi emot deras universella dans, deras hälsning, deras gåva och om det inte vore så vackert så skulle jag inte kunna titta för det är också yrsel – på yrsel! Det är säreget och föreställande, ett förmedlande av alltings pånyttfödelse och dansen som vägen till fullkomlighet.
Det hela slutar med en läsning ur Koranen: ”Unto God belong the East and the West, and whither over ye turn, you are faced with Him. He is All-Embracing, All-Knowing.”
En religiös ritual, lika stor som rörelsekonst, är till ända.
Jag tar fram en artikel Barbro Sollbe skrev 2004 på den här sidan efter en resa i Turkiet, den slutar så här: ”Att närma sig sufismen är en reaktion mot fundamentalismen”.
