Locking, popping och bogaloo? Nä, man behöver (nästan) inte kunna sin streetdance för att uppskatta föreställningen ”Flhip Flhop”. Även om det hade underlättat för nioåringen bredvid mig – hon dansar ju själv, bevars! – men charmas gör vi båda av de två vännerna på scenen och deras battles och tugg om viktiga saker i livet.

Man spelar på engelska och rytmen och beatsen och den osynliga svetten lackar i takt med små medel på den annars fullbelamrade scenen, ljuden kan tas fram med rösten, speciellt knastret på en vinyl...

Ramen är en arbetssituation, två väggmålare som hellre dansar än rustar, men ”Flhip Flhop” är ändå ingenting annat än en kärleksförklaring till musiken – funken, discon och hip hopen i en enda spinnande stjärnsmäll – från det driv som ligger i en enda låt till lyckan i att hitta ett blandband man trodde sig ha tappat.

Och så förstås kärleken till dj:andet, hiphopens viktiga element, trolleriet med samma trumbeat (”breaking”) eller udda rytmer (Pub­lic Enemy och James Last!) – på tvilling- skivspelare. Det är en konst! (Tro mig, som fuskade i min ungdom).

Men också det ordlösa sitter där – plötsligt bjuds vi lite ”funky monkey” och en ballerinalik ”teapot”! – och stundtals önskar jag att de ville lyfta fram det, tajta texten och löpa dans- linan fullt ut, det hade de klarat, det hade vi tålt.

Men det är en not, bara en fotnot: ”Flhip Flhop” är lika smart som den är rolig. Som när man tar sin hip hop längre, på allvar kanske.

Och kommer där inte en liten headspin på slutet!